Det kan vara svajigt. Lite som vädret innan idag, när det var regn och solsken omvartannat. Musik som väljer annorlunda vägar, där ett lugnt, avdramatiserat parti blixtsnabbt kan avlösas av hård boogierock eller en flöjtmelodi som kommer från ingenstans. I centrum, i mitten av musiken, Gustav Ejstes, vid pianot, orgeln, med flöjten i bakfickan, låtar, melodier och texter som tas om hand, utvecklas i samspel med de andra musikerna, gitarristen Reine Fiske, Mattias Gustavsson (elbas), Johan Holmegard på trummor, och, på konserten, liksom på senaste skivan, Jonas Kullhammar då och då på saxofion.
Senast jag såg Dungen, efter förra plattan, för 5 år sedan ungefär, också på Storan, var det inte lika mycket folk. Oväntat, kan man tycka, det var ganska många år sedan uppmärksamheten var som störst, när internationell media tävlade om att hylla dem. Men det är ett band som växer med åren, får en godare smak, jag tycker att årets album Allas sak är deras bästa, på grund av låtarna givetvis, men också att Dungen – i början mycket av Gustav Ejstes enmansvision – har blivit ännu mer samspelta, som delar utav samma kropp.
I slutet av konserten är det jam för hela slanten, med Fiskes gitarrspel som motor, det är som en arabesque-variant av Led Zeppelin som vill vara Blue Cheer, och mellan varven trycker de in ett par äldre, populära låtar. Det är en upplevelse att se Reine Fiske, han för en ständig dialog med strängar, stämskruvar, pedaler och förstärkare, gnäller – skämtsamt – på elen i lokalen (!), men det är det som gör honom så bra, i Dungen, och i andra sammanhang, jakten på det perfekta ljudet, på de där små detaljerna, som lyfter musiken. Och han knyter ihop trådarna nästan varenda gång.
Flera av de nya låtarna var höjdpunkter, inte minst instrumentalaren Franks kaktus, med snyggt flöjtspel av Ejstes och sax av Kullhammar. Jag gillar spontaniteten i musiken, och hur det där melodiska flödet bryter sig igenom riffen och det kompakta kompet gång på gång.
