Att proggfarbröderna i Dream Theater på sitt elfte studioalbum börjar blicka tillbaka mot det tidiga 90-talet är inte dramatiskt, men tråkigt. Åtminstone om man gillar de lite hårdare och mörkare metal-anslag de haft på senare år. Nu är det niominuterslåtar med didgeridoo och piano för hela slanten i stället. Väldigt snyggt, men ofta farligt nära ett mjukt Toto-land. Mumma för nostalgiker, som lugnt kommer att acceptera att Portnoy ersatts av Mangini. Men progressivt i betydelsen framåtskridande eller spännande? Absolut inte.
Dream Theater | A dramatic turn of events
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS