Views, Drakes fjärde album från förra året, var tio låtar för långt. Mycket hallabaloo för en hyfsat monoton skiva där varken produktion eller artisten själv räckte hela vägen. Den kanadensiske rapparen, R&B-sångaren och popstjärnan skiter väl i det. More life är ännu längre, och klockar in på 22 låtar.
Han har skruvat upp tempot några snäpp, gått vidare från det enformiga och lite mjäkiga, till något mer avslappnat. Det gör honom roligare att lyssna på, och kompenserar för det som saknades i förra vändan. Officiellt kallas dock More life en playlist, och ska väl därför inte betraktas som den egentliga uppföljaren.
Blandar genrer
Det är få som kan blanda genrer så självsäkert som Drake. Låtarna på More life står stadigt i hiphop och hyperaktuell R&B, men drar och sliter åt bland annat dancehall, grime och trap. Han gräver i sin egen låthistoria och plockar det bästa för att bryta ny mark.
Samtidigt har han styrsel på hela kalaset, och hur mycket det än spretar låter det smart och genomtänkt. På det viset lyckas han upprätthålla en attraktionskraft som ofta är förbehållen trallvänlig pop. Därtill har han en hel drös med namn vid sin sida, kända och mindre kända, som skapar individuellt sound till varje låt. Han släpper fram andra, gör en playlist av det han gillar.
Inåtblickande
Naturligtvis är det mycket självreflektion och inåtblickande på dagordningen, det är ju Drake, och när dylikt hanteras på rätt sätt kan det vara förtrollande. Men här är det inte hans berättande som griper tag, utan den melodiösa talang som genomsyrar projektet.
Jennifer Lopez-refrängen i Teenage fever är magisk, liksom övergången från det finstämda till det aggressiva i efterföljande KMT, med London-rapparen Giggs. Känslan av att veta att man lever, det är här den infinner sig.
Bättre än på länge
Som när Drake lutar åt en mörkare och hårdare ljudbild, i Gyalchester, eller när britten Skepta tar över på ett eget mellanspel. Flöjtslingan på Portland, med lysande gäster i Travis Scott och Quavo. Samphas sång på 4422. Drakes flyt på Can’t have everything. Flytet i rappen överlag.
Han låter faktiskt bättre än på länge, testar nytt, får det att funka. More life presenteras utan skarvar och sömmar, och det är som balsam för öronen även när Drake är ilsken, förbittrad eller hävdar sin position i hiphopens rankingsystem.
Med det sagt är 22 låtar fortfarande för långt. Visst tycks han älska sin egen röst nästan lika mycket som hans hängivna fans gör det. Men helt utan fog är det ju inte.
