Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/79

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Domen: Så många fyrar fick Bruce

Så fick Ullevi och fansen vad de ville ha: En tvättäkta The River-konsert, där hela dubbelalbumet från 1980 spelas från början till slut.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Bruce Springsteen

Ullevi, lördag.

Bäst: Arenakrossaren Twist and shout avslutar, äntligen! (Ullevi håller)
Sämst: Crush on you verkar ingen vilja spela egentligen, allra minst Bruce. Trist.  
Publik: 64 959. De tre konserterna i sommar sågs sammanlagt av 190 336 personer, vilket slår Springsteens gamla rekord på 167 000 från 2013.

Första Ullevi-kvällen 2016 var en i grunden enastående men också något spretig konsertupplevelse. Den andra midsommarkonserten på samma arena blev motsatsen: frustande, pustande och helfokuserad, nästan helt utan andrum under den första timmen. Hur blev tredje försöket? Vad fick vi serverat?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”I’m impressed, it’s beautiful” säger en brett leende New Jersey-son åt de skyltar som hålls uppe på Ullevis läktare av fansen, och som stavar meddelandet ”Welcome home, Bruce & E Street Band” i gulblått. Sedan leder han sitt band och publiken in i en larmande Meet me in the city från boxen The ties that bind. Jake Clemons saxofonsolo får den första riktiga publikapplåden, Nils Lofgren och Steven van Zandt är på tårna med sina ”allright”, och minus det halvdassiga ljud som vi lite för ofta måste tåla på Ullevi, känns det som en ypperlig start på festen. Springsteen behandlar som vanligt jättearenan som uppträdde han på en bar längs Jersey-stranden.

Beskedet som sedan följer, att Göteborg ska få sin alldeles egen The River-konsert, något bara Paris välsignats med under Europa-grenen av turnén, mottas med euforiska jubel av de över 60 000 fans som kommit för att se Springsteens sista Sverige-spelning för sommaren. The ties that bind tar vid, precis som lovat, och följs av Sherry Darling. Från Jackson Cage stånkar bandet sömlöst in i Two hearts, som avrundas med en snutt av Marvin Gayes och Kim Westons It takes two i wailsång från Steven och Bruce, samt djungeltrummor från Max Weinberg i dånande tävlan med publikens handklapp. Vi är igång!

Det är en vildsint genomkörning av skivan som inte ens den mildare Independence day kan dämpa; kanske har rastlösheten i Bruce Springsteens blixtvisit i staden (han tar ett privatplan härifrån redan i kväll)  drabbat dem alla likt ett feberrus. Gott det. I Ramrod skakar Springsteen sin rumpa mot den överlyckliga publiken, sedan tävlar han och van Zandt i att göra grimaser mot kameran. Att de har roligt är uppenbart, och har bandet roligt, har publiken roligt. Den enkla ekvationen gäller både lokalband från Skövde och stora världsartister som E street band.

Gary Tallents sugande bas och munspelet på slutetappen gör The River till ett heligt ögonblick, och Roy Bittans underbara pianointro till sällan spelade Point blank pågår för evigt tycks det, han hamrar så länge att solen hinner gå ner över Ullevi, men till slut viskar i alla fall Springsteen med Tom Waits-stämma fram verserna till den utdömda kärlekssagan. Från detta nattsvarta till den livsbejakande pubrocken i Cadillac ranch, och vi är i emotionell berg- och dalbana. Det är ljuvligt.

Albumspelningar likt kvällens har förstås sina skuggsidor. Ingen av de mindre kända balladerna Wreck on the highway och Stolen car når särskilt långt in i Ullevis väldiga djup, och den tama Crush on you kan inte ens Bossens envisaste fans ha särskilt kul åt. Alla enas vi dock, både de som ser bossen för trettionde gången i ordningen och de som har ett mer avslappnat förhållande till sin idol, i avrundningen som inleds med Badlands och når sin kulmen med  legendariska Twist and shout.

I allt ett magnifikt avsked, om det nu skulle visa sig att Bruce Springsteen i kväll har gjort sin sista Ullevi-spelning. Efter konserten är det dock svårt, så svårt, att förstå hur den brinnande predikanten vi ser ge allt i The land of hope and dreams, och som toppar den med sommarens mest rasande Born in the USA, någonsin ska kunna ge upp det här.