Ska vi börja med slutet? Ja, det är nämligen det så gott som enda som känns helt och hållet rimligt i årets tre timmar långa Diggiloo-föreställning. Samtliga inblandade artister och sångare får sjunga sina största hits i ett medley som får publiken på fötter. Tight, tryggt och somrigt. Precis som jag minns Diggiloo från tidigare år.
Men påminn mig gärna: har detta ambulerande picknickparty i schlager-anda alltid bestått av en blandning låtar som gränsar mellan sjövild och vanvettig? Inte va? Den röda tråden i årets show är så tunn att den väver kejsarens nya kläder och artister och musiker kastas från den ena genren till den andra utan att något blir särskilt bra. Nanne Grönvalls överspel når högre än tonerna, Nasim Al Fakir missar texten och snubblar sig fram, Erik Segerstedt sjunger något sådär lagom bra att ingen längre minns vad. Inte ens Diggiloo-veteranen Jessica Andersson har det lätt utan något vettigt att sjunga. Hon får till exempel lägga fem minuter på att mjaua sig igenom en helt obegriplig musikalisk catfight med Lena PH iklädd galaklänning. I stället för att, till exempel, sjunga en bra låt. På allvar och på riktigt.
Showen fullständigt skriker efter en stark hand, en regissör med hårda nypor som kan sålla bland allt trams. Och hålla lite hårdare i Per Andersson som allt oftare blir ett med sina galna karaktärer, försvinner bort i oändlig svada och tar över totalt. Det lallas på i 180 non stop.
Därför är det så fantastiskt skönt att se Oscar Zia, på fullaste allvar och med all inlevelse han kan uppbåda, sjunga italiensk smörschlager och få stående ovationer av damer i publiken. Eller att bevittna proffset Lena Philipsson klara det ingen annan gör i kväll: glida in och ut i rollen som komedienn och artist. Hon är rolig när hon ska vara det och gör sina låtar strålande när hon ska göra det. Hennes två låtar tillsammans med Eric Gadd är, tillsammans med Zias ballad, kvällens klart bästa. Eric Gadd, ja. Vad ska man säga? Han kompar Jessica Andersson på gitarr utan att ha en aning om ackorden och sjunger med i Highland utan att ha en aning om texten. Han mörkar sig kort och gott igenom allt som inte är hans egna låtar. Vad säger regissören om det? Just det, det finns nog ingen.
