Dialog mellan nu och då

GWO:s nye chefdirigent Niklas Willén får traditionen och samtiden att höra ihop under sin första ordinarie konsert med ensemblen. Det lovar gott inför framtiden, anser Magnus Haglund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den anrika blåsorkestern Göteborg Wind Orchestra, med rötter i Spårvägens musikkår, har fått en ny chefdirigent. Det är den mycket meriterade Niklas Willén som inte bara har lett och dirigerat ett otal symfoniorkestrar genom åren utan också har en bred erfarenhet av blåsorkestrar.

För sin första konsert på den nya posten väljer han en serie svenska verk från olika perioder av det senaste seklet. Det blir en fascinerande bild av den svenska modernismen och dess efterverkningar. Men Niklas Willén berättar också på ett personligt vis om de olika styckena och hur han relaterar till dem.

Det centrala verket är Torsten Nilssons konsert för piano, blåsare och slagverk från 1975 med titeln Steget över tröskeln. Här gör pianisten Erik Risberg en fantastisk insats i gestaltningen av musikens paradoxala och motsägelsefulla drag. Det disharmoniska står mot det längtansfulla och det är just dubbelheten som gör verket särpräglat, hur det fräna och det mjuka följs åt. Trots det ångestladdade finns det en märklig stillhet innanför klangerna.

ANNONS

Niklas Willén berättar att han och tonsättarvännen Peter Bengtson under lång tid varje år gick och lyssnade på samma verk av Torsten Nilsson, Nox Augstinae, när det framfördes i Oscarskyrkan under påsken. Sedan spelar GWO Bengtsons stycke Hekas från 1992, och musiken får just ett personligt fäste. Det gäller också Hilding Rosenbergs lättflytande Ouvertura Piccola och Siegfried Naumanns ironiska Marcia à Montecelio, liksom de göteborgsanknutna verken av Jerker Johansson och David Glänneskog, The Tales and Myths of Gothia och Kronhuset Marsch. Musiken blir ett rum där traditionen och nuet står i ett dialogiskt förhållande till varandra. Det är förnämligt framfört.

ANNONS