Min bild fixerades redan på 90-talet: En 167 cm lång svensktoppsgenerator med buskishumor; Niklas Wahlgrens slirige mentor i filmen G som i gemenskap; barnens favorit och kritikernas ständiga älsklingsmobboffer. Tänk vilket nöje han måste finna i att skriva oss på näsan så här. Att fullständigt revidera sig själv i allmänhetens ögon vid 62 års ålder.
Hallå! Popmusik, kickar och kläder, skriven av Martin Luuk och regisserad av Sunil Munshi, är helt fri från den schlagerbankdiscopoppande radiofantomen Uggla. Istället möts vi av en ödmjuk, varm, öppenhjärtad och självutlämnande teaterman. Det är av med solglasögonen redan från starten, och aldrig har vi väl varit såhär nära artisten. Aldrig har vi väl vetat att vi ville vara det.
Magnus Uggla gör det inte lätt för sig. Det är inget mellansnack det rör sig om, inte heller någon enkel utantilläsning av ett lysande manuskript. I en lös tidslinje går han igenom hållpunkterna i sitt liv, från uppväxten i det adliga hemmet på Östermalm till genombrottet med albumet Vad ska man ta livet av sig för om man ändå inte får höra snacket efteråt, och till synes sömlöst hoppar han från en lättsam standup där han kivas med publiken, till att gestalta sig själv som barn, gestalta sin stränga pappa, gestalta sin mamma musikpedagogen. I ena sekunden är livsberättelsen halsbrytande rolig – i nästa hjärtängslig och vacker. Han har uppenbarligen kommit långt från sin korta session på Calle Flygare teaterskola.
Musiken kommer uteslutande från de äldre skivorna, och framförs avskalat med blott tre kompmusiker. Det öppnar för variationer och massvis med ny nerv; till exempel blir Dörrslusk en tango medan Bobbo Viking får något lätt karibiskt över sig, och Johnny Rocker spelas som en kort men vacker pianoballad. Allting elegant sammanlänkat med den pågående berättelsen.
Summa summarum? Magnus Ugglas monolog är en underbar föreställning, genialisk i allsin enkelhet, och om vi inte trodde på ryktena från Stockholms teaterscener vet vi i alla fall nu med största säkerhet: Det våras för en ny Uggla.
