"Det är lätt hänt att bli sentimental i mörkret på Liseberg"

GP:s Tobias Holmgren recenserar Ane Brun från fredagens konsert på Liseberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Tre konserter kvar, sedan avslutar Ane Brun och hennes band en turné som har varat i två år. Det ären lagom stor publik som har kommit för att vinka av henne; färre än jag trodde, men så tävlar ju Brun också om samma lyssnarskara som drömlaget Bob hund, Amanda Werne och Anna von Hausswolff, som gör gemensam sak på Kajskjul 8 i kväll.

Jag har sett Ane Brun tidigare under turnén och blir inte längre paff av tyngden i bas, trummor och driv. Jag överraskas inte heller av att Brun, tidigare så Winnerbäckst gitarrbunden och trubadurig, nu dansar runt på scenen med ett självförtroende som kan matcha Maggios, Miriam Bryants ... Madonnas.

ANNONS

Det roligaste är ändå att återigen se hur en så omsorgsfullt producerad skiva som When I'm free svämmar över sina bräddar live och hur Ane Brun tillåter att den gör det. Stämsångerna är här, de omsorgsfullt lagda stråkarna, och viss del av kontrollen – men Brun släpper också efter och vågar låta det spraka emellanåt; spraka och skeva, och skorra, ännu mer så på det äldre materialet, som i det långa, Rush-flummiga och numera latino-influerade (!) outrot till To let myself go från 2011 års A temporary dive.

Emellanåt får också bandmedlemmarna dra åt sina egna håll, vilket är klokt med tanke på hur skickliga musiker hon har med sig på tåget. Till exempelkörsångaren Ellekari Larsson, artist i egen rätt med bland annat gruppen The Tiny, som roligt och teatralt wailbattlar med Brun på det feministiska manifestet You lit my fire;eller göteborgska violinisten/slagverkaren Josefin Runsteen som i Bruns livepaket har varit helt avgörande för den symfoniska ljudbilden.

Trots dessa hjälteinsatser, och trots att Ane Brun i kväll har lämnat den brandgula Bollywood-sviden från tidigare Sverige-besök hemma och nu bär samma vita uniform som resten av truppen, råder det inga tvivel om att hon är den självklara solen på scenens planetsystem. Låtar som stråktunga albumöppnaren Hanging, soulfunkiga singeln Directions och den svårslitna och vackra popballaden Miss you more kunde visserligen inte ha gjorts hälften så bra utan en mindre poparmada bakom, men det är i slutändan Ane Bruns uttrycksfulla röst, vemodiga texter och självsäkra scenspråk som står för nästanall framåtrörelse.

ANNONS

Kanske får hon tacka den vackra sensommarkvällen också för att texterna landar så starkt. När det mörknar över Liseberg, och scenens violettgröna ljus blandar sig med svärtanunder en mojnad Göteborgshimmel, är det ju faktiskt lätt hänt att man blir sentimental. Som när hon i Black Notebook sjunger: ”Let's go deeper/I wanna go deeper/I wanna be the best I can be with you”.

Ane Brun är bättre än hon någonsin har varit i kväll, med oss. Så är det bara. Må nästa turné börja snart, och må hon återvända till västkusten omedelbart därefter.

ANNONS