För Göteborgssymfonikernas del är det något speciellt med hur staden och musicerandet hör ihop. Det finns en kommunikativ öppenhet och en kammarmusikalisk dimension i orkesterspelet som handlar om närvaro och lyssnande. Musiken finns där som ett sätt att samtala, att pröva positionerna tillsammans med publiken.
Men denna konsert är något alldeles särskilt. 14 av orkesterns instrumentalister framträder som solister i tre olika verk av Vivaldi, Bach och Frank Martin. Sedan, efter paus, förenas de alla i ett storartat framförande av Brahms tredje symfoni.
Dirigent Kent Nagano inleder det hela med att hålla ett hyllningstal till orkestern och dess unika förmåga att levandegöra traditionen. Han säger att det är precis detta som har gett Symfonikerna världsrykte: Den mänskliga klangen, känslan av gemenskap i det som är ensemblens levande och lokala arv.
Han berättar också om de fyra instrument som violinisterna Per Enoksson, Sara Trobäck, Vlad Stanculeasa och Justyna Jara spelar på i den inledande Vivaldikonserten och som kommer från Paris, Parma, Venedig och Florens. Och plötsligt blir musiken i mer bokstavlig mening en resa runt i världen, ett omhändertagande av det som är tonernas fysiska liv.
Det går som en röd tråd genom hela konserten: den mänskliga kommunikationen, själva lyssnandet i musicerandet. Inte minst får Martins symfoni för sju blåsare och slagverk ett briljant framförande som frigör klangbilderna och gör musiken luftig och lätt. Men det som verkligen gör intryck är energiflödet i Brahmssymfonin och hur denna gynnar den kammarmusikaliska precisionen. Hur fantastisk låter inte den samlade träblåsklangen, när kombinationen av flöjt, klarinett, oboe och fagott får tonerna att lysa inifrån. Resultat: en levande Brahms, rörlig och transparent.
