"Den underbara, kraftfulla rösten"

Före konserten känner jag lite på Lasse Stefanz-boxen i merchandisebåset. 673 låtar! 46 cd! Två kilo kondenserad folkpark, rätt i näven.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Texten börjar efter klippet.

Nationalstater har fallit, imperier gått under – men Lasse Stefanz, de består. Efter 50 år går det stilbildande dansbandet från Kristianstad dessutom mot en ny vår.

Delar av hemligheten är Christer Ericssons utmärkta låtsnickeri, men också sångaren Olle Jönssons blotta uppenbarelse. När han stiger upp på Stora scenen, komplett med kåbojhatt och en USA-flagga virad om halsen, är han en slående symbol för ett band som alltid har gjort sin egen grej (bortsett från ett sällsynt misslyckat experiment med disco sent 70-tal). Lasse Stefanz har varit stilbildande, mycket sällan trendkänsliga. Och det har betalat sig.

Även i kväll gör bandet det de kan bäst och kör sitt sedvanliga best of-set utan publikfrierier. Men just vid Lisebergs Stora scen, där det saknas dansbana och publiken blir för gles för att riktigt kunna lyfta allsångsögonblicken, slår strategin lite slint. Konferenciern Thomas Deutgen är rolig och lättar upp mellan låtarna, men utöver hans kvicka ordväxling med Jönsson händer det inte särskilt mycket alls på scenen; anmärkningsvärt, eftersom den i kväll bär en mindre hawaiiskjorteklädd armé och fyra talangfulla damer lånade från BBC:s symfoniorkesters stråksektion. Det blir stiltje, och stiltje är döden för en dansbandskonsert.

ANNONS

Men så har vi ju det här med rösten. Den underbara, kraftfulla rösten. Oh Julie, Sara Solsken, Hanna kommer hem och Det regnar och regnar sjunger Olle Jönsson som om stämbanden hämtats direkt från 1988 – och banne mig om inte om en av landets mest omisskännliga dansbandsstämmor till och med har blivit bättre under de decennier som gått. Hur många andra 61-åringar går det att säga så om?

Knappt någon. Knappt någon alls.

ANNONS