Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

De blåser ljus i en vattenreservoar

I en gammal vattenreservoar på Gråberget väntar en sällsam upplevelse för den som vågar sig ned i mörkret. Det här är platsen för Soproluz, en performance av ljud och ljus.

Jorge Alcaide slår igen dörren. Ljudet fortplantar sig genom valven som tycks oändliga och vi går sakta nedför trappan, ledstången dryper av fukt och det enda ljuset kommer från hans flöjt, ett orange platsrör som han fyllt med små lampor.

Nere på botten av reservoaren brinner några värmeljus. Han går fram till dem och blåser i flöjten så att ljusen släcks av hans andetag och det blir helt mörkt.

- En tanke med vår performance är att rädda tillbaka natten. Mörkret och tystnaden är något som vi flyr undan och sällan möter. Vår omgivning är full av ljudföroreningar, men här blir det helt mörkt och tyst, säger Marina Cyrino.

Hon kom från Brasilien till Göteborg och Högskolan för scen och musik, HSM, som doktorand för ett par år sedan. Soproluz är del i hennes forskningsprojekt i musikalisk gestaltning där hon undersöker samarbetsprocesser med konstnärer inom olika fält. Hon hade precis börjat när hon blev presenterad för Jorge Alcaide, ursprungligen från Chile, som undervisar på HSM. De var ju två latinamerikaner och kanske hade de något gemensamt?

- Jorge frågade mig med en gång om jag ville se vattenreservoaren och redan nästa dag åkte vi hit. Sedan blev han min handledare.

Soproluz är en sammansättning av två portugisiska ord som betyder blåsa och ljus. 

- Vi spelar bägge flöjt och använder vårt andetag, jag funderade över hur man skulle kunna göra andetaget synligt.

Hon tar fram en tvärflöjt med små lampor monterade på klaffarna, ljuset följer tonerna när hon spelar. Det är annorlunda att spela nere i vattencisternen, akustiken gör att tonerna blir längre. Och själva reservoaren blir som ett instrument att spela på. Marina Cyrino har komponerat ett stycke som är byggt på sina erfarenheter här.

Nere i mörkret får vi sedan se olika inslag i deras performance. En lampa i munnen lyser upp röken från andedräkten, bara deras sjungande munnar syns. Ballonger med lampor i ger ett dovt ljud ifrån sig när Marina Cyrino svänger runt med dem. Även glasflaskor har fått ledlampor i olika färger och ljuder i olika toner när de blåser i dem. Jorge Alcaide slår på rör och på några kar av stål och ett kraftigare ljud fortplantar sig. Och så spelar de på sina flöjter förstås.

Tanken är att publiken ska ledas runt till olika stationer för att sedan få prova på akustiken själva som avslutning. Ekot bär iväg minsta hum.

Vattenreservoaren är byggd 1901 men stod tom och förseglad i många år. Jorge Alcaide brukade gå hit med sina barn ibland, byggnaden i rosa granit med små torn var en fantasieggande lekplats. En dag upptäckte han att luckan för ett av de smala fönstren var lite öppen, han provade att ropa in genom det och upptäckte en fantastisk akustik.

Sedan gick det åtta år innan han kunde komma in i reservoaren. Till att börja med visste han inte ens vad det var för byggnad. Men för ett par år sedan fick han nyckel till den, Nu kallar han den för Kulturtemplet och har visningar för den som vill. Men bara 15 personer får lov att vistas här samtidigt, av säkerhetsskäl. Det senaste året har några kulturevenemang ägt rum här också, bland annat en experimentell festival, Ritos, som utforskade riter, där flera musiker och ljudkonstnärer deltog och där Soproluz framfördes för första gången. 

Nu drömmer Jorge Alcaide om att skapa ett akustiskt museum här som vänder sig till örat och inte i första hand till synen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.