Ni vet hur det är. Förr eller senare börjar alla rockmusiker spela jazz. "Rockmusik är ju inget annat än jazz med ett hårt backbeat" som självaste Keith Richards konstaterar i sin sköna självbiografi Life.
Inte så konstigt då att en artist som David Bowie, som byggt mycket av sin snart 50-åriga karriär på ständig förnyelse och vågade konstnärliga lappkast, den här gången satsar på ... tja, experimentell hybridjazz.
Även om den beskrivningen inte på långa vägar täcker in hela albumet är det nog bästa sättet att försöka återge Bowies bärande element i bångstyriga sånger som Girl loves me, Sue (or in a season of crime) och Tis a pity she was a whore, döpt efter en engelsk teaterpjäs från 1629. De båda sistnämnda låtarna kom för övrigt redan 2014 och släpps nu i lätt omarbetade men fortfarande krängande, aviga versioner.
David Bowies nya album Blackstar – hans skivbolag får inte skriva ut titeln med bokstäver utan bara med en svart stjärna som symbol – kan som ni förstår vara rätt bökigt att ta sig igenom. Musiken är skruvad och svårtillgänglig, emellanåt arty as fuck ... och stundtals alldeles bedårande och briljant.
Misstron och den närmast skeptiska känslan som följde efter singeln Blackstar förra året, då man verkligen undrade vart David Bowie var på väg, är nämligen till stora delar som bortblåst.
Inte så att hans tio minuter långa, mässande och lätt avantgardistiska utflykt into the world of spacejazz lär knö sig in mellan Space oddity och Starman på min Best of Bowie-lista, men när jag nu lyssnar ordentligt och ger Blackstar tillräckligt med tid inser jag att den mycket väl kan få avrunda den där låtlistan (och ni med i alla fall basala Bowiekunskaper vet att konkurrensen på en sådan lista är direkt mördande).
Framförallt är den ödesmättade öppningslåten Blackstar en närmast perfekt programförklaring och sammanfattning av vad som sedan följer på det säregna albumet med samma namn, som med bara sju spår klockar in på drygt 40 minuter.
Producenten Tony - Visconti har beskrivit skivan som "helt galen" vilket såklart stämmer. På ett bra sätt. Jazzmusikern Donny McCaslins saxofon löper genom hela albumet och tar på flera låtar minst lika mycket plats som David Sanborns gjorde på Young americans för 40 år sedan, fast utan att flirta med publiken och snarare låta distanserad än dansant.
Är det ändå den traditionelle Bowie man söker, om det nu finns en sådan artist, är de båda avslutande låtarna att rekommendera. Dollar days och I can't give everything away är två riktigt sköna midtempoballader av mer klassiskt snitt.
Så grattis David Robert Jones! För att du fyller 69 år just i dag. För att du känns så vital. För att du ännu förmår överraska oss.
