Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Daniel Lemma har spelat in sitt sjunde album i Majorna

Daniel Lemmas nya album - en hyllning till reggae

Daniel Lemma har gillat reggae sedan han var liten. På nya skivan Common ground har den fått fritt utlopp, där går alla låtar i baktakt så när som på en.

I första låten sjunger han om när han var sju-åtta år och hörde Toots and the Maytals i sin pappas bil. Några år senare köpte han sin första Bob Marley-skiva, Live! från 1975.

Att för första gången få syn på någon som såg ut som en svart superhjälte vara enormt. Musiken var fantastisk och jag kommer ihåg hur jag satt och tittade på skivomslaget, vände och vred på det. Det var identifikation på så många plan, en otrolig kraft inte bara musikaliskt.

Common ground är producerad i Majorna i en studio i kulturhuset Oceanen. Daniel Lemma har slitit sig därifrån en stund för att möta oss på sitt stamfik tvärs över gatan där spårvagnarna rasslar förbi utanför den öppna dörren.


Egentligen tycker han inte att det är så märkvärdigt att hans sjunde album blev en reggaeskiva. Han har aldrig slutat lyssna på musiken, dessutom drev han en reggaeklubb i stan under flera år.
- All min musik har silats genom det filtret under åren, det är ingen stor förflyttning. Reggae ingår i min musikaliska värld
Han och Patrik "Partillo" Alexandersson, som producerat skivan, hade snackat "i tusen år" om att spela in en reggaelåt, kanske en cover på Toots and the Maytals som de kunde spela på klubben.
- Men sedan blev det någonting annat när vi väl satte igång, det blev snarare en hyllningslåt. Det kändes kul och så blev det ett par låtar till av bara farten och plötsligt hade vi en platta. 


Det är 15 år sedan Daniel Lemma släppte sin första skiva, Morning train, som blev hans genombrott, sedan dess har karriären puttrat på men ingen låt har fått riktigt samma genomslag som hitten If I used to love you från filmen Jalla! Jalla!. Han spelar den fortfarande.
- Det är mycket sällan som jag inte spelar den. Det är inte så att jag är trött på den men den lever sitt eget liv numera, jag känner inte att den har så mycket med mig att göra. Under en lång period hade jag svårt att komma ihåg texten,  jag brukar ha lätt för texter annars.
 

Du är bra på att skapa fin stämning på dina konserter, hur gör du?
- Jag gillar ju själv när det händer något i mötet med publiken när jag själv går på konsert, men det är inte bra att tänka för mycket på publiken. Det gäller ju att dra upp något inifrån sig själv också.
 

Dina julkonserter på Nefertiti har blivit en tradition. Tio år av fullbokade kvällar. Tänker du fortsätta?
- Jag vet faktiskt inte. Det har varit väldigt roligt och en lyx att folk kommer tillbaka år från år men det är generellt bättre att sluta innan det blir för tjatigt. Jag funderar på någon annan variant men har inte bestämt något ännu.

En gång i månaden är han värd för en klubb med afrikanska beats och etiopisk mat som uppstår på Oceanen en gång i månaden, Klubb 11 Addis-Dakar. 
- Jag kallade den för Klubb 11 för att elvans spårvagn går till Stigbergstorget direkt från Bergsjön där många etiopier bor, men det var inte riktigt så enkelt att locka hit dem. Avstånden är stora i den här staden. Men allt fler etiopier börjar hitta hit, de som var här sist sa att det kändes som Addis.
Själv reser han till Etiopien minst en gång om året, har släkt och vänner där och även ett musikaliskt projekt "i pipeline". Och halsduken han har på sig är förstås därifrån.

Common ground är hans sjunde album, texterna är även denna gång på engelska men han funderar ibland på att skriva på svenska.
- Jag provar då och då men har inte riktigt hittat tonen ännu. Jag känner mig mer bekväm med engelskan, men jag har märkt att det händer något när jag någon enstaka gång sjunger på svenska, det är lättare att nå publiken med texten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.