Den kommersiella popen har alltid lyckats förnya sig själv genom att inspireras av andra genrer. Funk, disco, hiphop, punkrock – radiopopen suger upp allt, gör det lättlyssnat och säljbart. Dagens moderna pop är starkt influerad av den elektroniska dansmusik som går under förkortningen EDM. Men, precis som Nate Sloan och Charlie Harding konstaterar i podcasten Switched on pop, har refrängen varit det viktigaste i popmusiken i decennier, oavsett vilken musikstil den präglats av för tillfället. Nu har refrängen försvunnit. Som av en händelse har låtarna blivit refrängfria ungefär samtidigt som musikbranschen börjar gå bra, eller helt okej, igen. Marknaden gillar uppenbarligen dropet.
LÄS MER:Rihanna först ut när P3 gör dokumentärpodd om musik
De senaste årens stora, internationella pophits har ofta en sak gemensamt. Låtarna följer inte klassiskt manér, med vers, brygga, refräng och så vidare. Visserligen byggs de upp med en melodisk vers, men följs inte av en refräng, utan av ett drop, där samplade och hårt mixade sångsnuttar flyter ovanpå ett luftigt beat. I DJ-duon Skrillex & Diplos låt Where are ü know, framförd av artisten Justin Bieber, är den balladliknande versen och det dansanta dropet så pass olika att det nästan låter som två olika, ihopklistrade låtar.
Varför försvann refrängerna då? En förklaring är så klart den moderna housemusikens popularitet och kommersiella framgång. Folk diggar stilen, helt enkelt. Trots att refrängen oftast betraktas som favoritdelen i låten, då publiken vrålar med i förtjusning – ”My loneliness! Is killing me! And I!” – talar Billboardstatistiken sitt tydliga språk. Justin Bieber, Coldplay och Rihanna är bara några exempel på artister som haft refrängfria megahits. Det bästa exemplet är DJ-duon The Chainsmokers. Låten Closer har över en miljard (!) spelningar på Spotify. Gruppens alla hits följer samma mönster: en trallvänlig vers, en brygga och sedan ett drop. "Sticket" är oftast en upprepning av låtens centrala textrad.
LÄS MER:Vad vill du egentligen, Justin Timberlake?
Lätt som lösgodis
Allt låter nästan likadant. Denna typ av EDM-pop är extremt lättlyssnad, eftersom låtarna oftast kretsar kring en enda melodihook som återanvänds om och om igen. Att lägga tid på att skriva en förlösande och catchy refräng behövs inte. En snygg produktion är viktigare än melodisnickrandet. EDM-popen är som lösgodis: första tuggan är fantastisk, man kan inte sluta när man väl har börjat, men man blir aldrig riktigt mätt utan snarare illamående när man har konsumerat för mycket.
Priset per lyssnad låt är så lågt att du ska vilja öka kvantiteten, alltså lyssna på fler låtar, för att hela modellen ska gå runt.
Att den här typen av musik slog igenom i mainstreampopen för två år sedan, samtidigt som den globala musikindustrin rapporterades ha börjat återhämta sig något, är kanske en slump. Men kanske är det inte det. För vad händer med marknaden när konsumenterna inte vill betala för produktionskostnaderna? Man effektiviserar produktionen och skalar av så mycket som möjligt. Ju färre melodier en låt kräver, desto fler låtar kan man skriva, och desto mer pengar kan man tjäna.
Lyssnarna vill inte betala
Kanske är skvalet som dominerat radion de senaste två-tre åren ett resultat av att konsumenterna inte vill betala för en kvalitativ produkt. Det finns till och med en ekonomisk teori om detta: ”the razor and blades model”, döpt efter företaget Gillettes strategi. För att sälja så många rakblad som möjligt sänkte man priset på själva hyveln. Lite så är den moderna musikkonsumtionen. Du köper ett konto på en streamingtjänst. Priset per lyssnad låt är så lågt att du ska vilja öka kvantiteten, alltså lyssna på fler låtar, för att hela modellen ska gå runt. Och då måste låtproduktionen effektiviseras.
En konspirationsteori? Nej. Marknaden är dynamisk. Den följer de förutsättningar som finns.
I sin reportagebok Hitmaskinen - låtfabriken inifrån skriver musikjournalisten John Seabrook att han är tveksam till om produktionen av kommersiell popmusik går att effektivisera ytterligare och om streamingtjänster som Spotify kommer att hålla i längden. Och då betalar ändå det företaget licens, vilket inte exempelvis Youtube gör.
Kanske tröttnar konsumenterna till slut. Don’t bore us, get to the chorus! Låtar som håller över tid tenderar att ha en sak gemensamt: en välskriven refräng folk gillar att skråla med till.
