Cristina Branco | Stenhammarsalen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den portugisiska sångerskan Cristina Branco tar oss med på en resa i världen och det inre livets svallande stämningslägen. Hon räknas till en av nutidens främre inom fado, hennes lands känslosamma sångstil, och med den som botten vänslas hon med grannen tangon, stannar till i Paris och på Kuba och svävar ut i lite jazz.

Med sig har hon fyra fina musiker som varierar ackompanjemanget både i intensitet och i sättning; de går från kvartett via trio och duo ända ner till soloformat när pianisten Ricardo Dias improviserar med god hand och bygger en suverän grund för Cristina Brancos stämma.

ANNONS

Inte minst Bernardo Cuoto är en ytterst trevlig bekantskap som briljerar med sin portugisiska gitarr. Den klingar som en storvuxen mandolin. Han har totalkontroll på strängspelet, knäpper och plockar med flygande fingrar och river ner kvällens största spontanapplåd efter ett instrumentalnummer.

Låtarna Cristina Branco sjunger är fulla av passion och vemod. De är berättelser om sorg, längtan och kärlek, och även om musiken talar sitt tydliga språk beklagar jag att mina portugisiska språkkunskaper är lika med noll. För därmed går en djupare dimension förlorad, vilket får tankarna att sväva iväg åt andra håll i ett par av de mindre omedelbara melodierna.

Sångerskan är heller inte någon utlevande estradör. Hon rör sig nästan inte alls, förutom några små höjningar upp på tå som för att öka trycket, och håller sig mest hela tiden i mikrofonstativet. Vid något tillfälle söker hon även stöd i texthäftet, trots att detta är sista konserten på turnén innan det bär av hem till Portugal för att tvätta, som hon säger.

Kanske är hon lite nervös, tänker jag, men om det är så märks det åtminstone inte det minsta på rösten. Hon prickar varje ton och har ett skönt släp i både fraseringar och ljudstyrka.

ANNONS

Efter sista låten om en kvinna som blickar ut mot havet i hopp om att återse sin sjöman blir Cristina Branco och bandet inlockade igen med en hel del stående ovationer och musikerna kör två nummer till. Det blir en vacker final på en omväxlande och folkmusikalisk afton.

ANNONS