Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/6

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Costello är en storartad underhållare

Genom hela sin karriär har Elvis Costello prövat nya och spännande samarbeten. Han har medvetet valt bort de breda genvägarna för mer otrampade stigar, alltid varit öppen för och nyfiken på annorlunda ingångar till sitt eget artisteri.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop
Konserthuset, torsdag
Bäst: Shipbuilding!
Sämst: Viceroy's row är inget vidare.
Publik: 950

Men trots en tydlig ambition att utforska och gärna växelverka med sin musikaliska samtid, nu senast med The Roots, har Elvis Costello samtidigt haft ett vakande öga i backspegeln.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Det blir inte minst tydligt den här kvällen i Konserthuset som Costello delvis tillägnar sin döde far, storbandssångaren och trumpetaren Ross MacManus. Och det gör absolut ingenting. Få artister kan hantera känslofylld nostalgi med sådan skärpa och briljans som Elvis Costello.

Han inleder med gamla Waiting for the end of the world och strax efter Accidents will happen, Church underground och en jättefin Everyday I write the book, och redan där står det klart att Elvis Costello är spelsugen och liksom på tårna. 


Scenen är enkelt men effektivt uppbyggd med en jättelik gammal tjock-tv som visar filmer, familjefotografier och annat som hjälpte till att forma och förvandla Declan MacManus, från en ung spoling i 60-talets swinging London till en lillgammal pubrockare, argsint new wave-punkare och storögd Tin Pan Alley-konnässör, hela vägen fram till dagens 62-åriga popstjärna Elvis Costello.


Han är såklart en storartad underhållare. Rolig, avslappnad och uppenbarligen bekväm med att bjuda på personliga anekdoter och sköna historier ur sin hyllade biografi Unfaithful music & disappearing ink som kom härom året. Jag skulle gladeligen sitta i två timmar och bara höra honom prata. Men det är ändå när Elvis Costello spelar – och sjunger – som kvällen verkligen lyfter.


Ensam på scen med sina sex gitarrer och en flygel bjuder han på en underbart vacker Shipbuilding och en nervig, intensiv Deep dark truthful mirror. Lite senare får vi Veronica, en distad och stökig Watching the detectives, Charles Aznavours längtansfyllda She och en Alison ute bland publiken.


Så visst blir det en slags best of-kväll men det är ändå så många sånger som saknas att han hade kunnat köra en helt ny konsert i morgon, med helt olika förutsättningar och helt andra låtar – och vi hade troligen varit lika nöjda då. Så omfattande är hans låtkatalog. 


Det sagt är det bara två låtar jag hade velat byta ut, sega Viceroy's Row och Oliver's Army, som nog kräver fullt band för att riktigt komma till sin rätt.