Chelsea Wolfe - närmast plågsam ljudnivå

Det finns något befriande i att gå på en spelning med en artist som man inte har sett tidigare, knappt ens har lyssnat på. Alltså var det med rätt "oförstörda öron" som jag tvingades ducka när Chelsea Wolfe plötsligt släppte loss sin alldeles privata tordöntornado, en blandning av My Bloody Valentine, ett rasande tyskt industriband och lite ondsint gothrock. Tre tjutande, manglande, larmande gitarrer och ett par stenhårda trummor som tillsammans och i samförstånd, som det brukar heta, ger fingret åt miljökontorets decibelkontrollanter och fullständigt kör över publiken med en närmast plågsam ljudnivå, kan det vara nåt? Well ... Chelsea Wolfe är inte för alla, den saken är klar, men för den som behöver rensa sina örongångar fungerar hennes musik betydligt bättre än tops.

TEXT

Jan Andersson

jan.andersson@gp.se