Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carola | Lisebergshallen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Konsert

Carola

Lisebergshallen, lördag

Publik: Knappt 1 100.

Bäst: Enough is enough och An american trilogy.

Sämst: Evergreen.

Kvällen börjar med lite småstrulande ljud under en nostalgisk odyssé genom gamla filmklipp från åren innan Carola Häggkvist blev Carola med hela svenska folket. Sedan faller täckelset, sångerskan gör entré med Suspicious minds och det är läder och kostymer och rök och en massa maffigt ljus. Men det vill inte riktigt tända till där i början.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inte på rätt länge, faktiskt.

Det vilar något återhållet över stora delar av kvällen, även om den är varierad och bjuder på några riktiga hallelujarysningar till sånginsatser. För trots att kvällens stjärna uppvisar en besvärande heshet under mellansnacken, och tvingas be om en halstablett, fixar hon hela registret utan att brista. Och just det lite raspiga i rösten är jag mest svag för.

Showen, liksom senaste skivan, är en tillbakablick på musiken som la grunden för henne. Tillsammans med en kvartett musiker och tre körsångare hyllar hon Barbra Streisand, som hennes mamma älskade, och Elvis, som pappan brukade rocka loss till hemma i vardagsrummet.

Guilty och Woman in love. In the ghetto och You've lost that loving feeling. Det är låtar som många går igång på och som därmed borde kunna höja temperaturen snabbt. Samtidigt har de spelats så många gånger förr. Carola och hennes gäng gör dem helt okej, men får inte till något riktigt glödande och nytt med dem.

Längs vägen lockar hon fram skratt-med-andan-i-halsgropen när hon till synes utan kontroll snurrar omkring på rullskridskor eller när hon får upp ett gäng mer eller mindre dans- och sångkunniga ur publiken. När bandet i mitten skruvar ner för ett akustiskt potpurri börjar det, en smula motsägelsefullt, också pyra lite mer.

Men det är först med när discokulan hissas för näst sista låten Enough is enough som den oförlösta stämningen släpper och Lisebergshallen börjar gunga på allvar. Känslan håller i sig under An american trilogy. Förvisso effektivt men lite väl sent.