De allra bästa albumen låter ofta som att de slängts ihop på en eftermiddag. Vilket förstås sällan är fallet. Dan Snaith menar själv att det här är ett "enkelt album", vilket ju är det svåraste man kan ge sig på.
Hur som helst är det högst lyckat, tio skimrande spår som på ett lika radikalt som självklart vis mixar mörka, karga rytmer med lekfullt fluffiga melodiska ytor. Från dubstep-blippiga All I ever need via titelspårets garage-house till närmast Aphex Twinsk skevhet i Second chance.
Bedårande popmusik och avig experimentalism i samma andetag. En topp fem-placering på årsbästalistan är bokad.
