Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Briljante Bon Ivers bästa skiva hittills

Här finns ingen Skinny love. Men detta är Bon Ivers bästa och jämnaste album hittills, så det gör inget, tycker GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Avigt
Bon Iver
22, A million
(Jagjaguwar/Playground)
 

Vi tar det sämsta först. Här finns ingen Skinny love, den flitigt tolkade låten från debutalbumet som kickstartade Bon Ivers karriär och som han (förstärkt med blåsare, dubbla trummisar och ett svart pannband runt skallen) gjorde en sådan makalös version av på Way out West 2012.

Nya albumet är avigt och strävt, med få refränger och inga som helst genvägar in i musiken. Den som vill gästa - och få ut något av - Bon Ivers svepande, säregna ljudvärld gör bäst i att visa upp ett öppet, nyfiket och vaket sinne. Annars har du inte här att göra. Du åker ut med öronen före. Tack och hej!

Inget att slölyssna på

Albumet 22, A million är inget du slölyssnar på medan makaronerna kokar, här finns inga låtar du tröttnar på efter 30 sekunder och kan svepa bort för att kolla flödet på Facebook. Men den som lyssnar och verkligen ger sig hän åt Bon Ivers nya album har en skatt framför sig, skev, söndrig och skimrande.

Ett par av låtarna dras med en skön jazzkänsla, saxofoner dyker upp lite här och var, och stundtals får vocodern arbeta hårt. På 10 D E A T H B R E A S T låter Bon Iver som en blandning av chipmunken Alvin och Flash and the Pan, och på 715 Creeks påminner han om sin förre samarbetspartner Kanye West, fast helt utan hiphopambitioner.

Fem år har gått sedan Bon Iver släppte sitt förra album och till New York Times säger Justin Vernon (som han egentligen heter) att han ägnat en stor del av de senaste tre åren åt att skriva och spela in sina nya låtar, med idel hopplösa namn, och att han varit noga med att det ska låta precis som han vill.

Storsäljare

Det betvivlar jag inte. Med tanke på att Bon Iver har sålt överraskande bra, en miljon ex av sina två första album bara i USA, och belönades med dubbla Grammysar för sin förra platta, kan man däremot undra om det låter precis som skivbolaget vill. Kanske, kanske inte. Detta är i alla fall något helt annat än den stillsamma, americanafärgade folkindiepopen som präglar de båda tidigare albumen.

På 22, A million är upplägget som sagt annorlunda. Här är det syntar, ljudprocessorer och säregna samplingar som står i centrum. Skivan inleds med något som låter som en sprakig, sprucken, modstulen mistlur, eller som ett brandalarm där batterierna håller på att dö, och en röst som sjunger ”It might be over soon ...” innan Bon Iver tar över sången med sin ljusa stämma.

Sjunger som en stjärna

Singeln 33 ”God” är albumets rakaste låt med piano, snyggt uppbyggda harmonier och försiktigt pådrivande trummor, men skönast är den drygt fem minuter långa, lätt Princedoftande och direkt vackra 8 (circle). Plötsligt faller allt på plats - blåset, körerna, känslan - och Bon Iver sjunger som en världsstjärna. Vilken låt!

För att knyta ihop det hela tar vi det bästa sist. Här finns ingen Skinny love. Men vet ni, detta är Bon Ivers bästa och jämnaste album hittills, så den behövs inte.