Bland anna tmed mås- och säckpipeintro.
Bland anna tmed mås- och säckpipeintro.

Briljant sammelsurium à la Sturgill

En mer gränsöverskridande skiva var det länge sedan jag hörde, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Metamodern sounds in country music hette Sturgill Simpsons briljanta platta från 2014. Namnet var nog lika mycket en programförklaring som en blinkning till Ray Charles klassiska album Modern sounds in country and western music.

Jag kan tänka mig att Sturgill Simpson ångrar sig nu. Inte för hyllningen till Ray Charles, fattas bara, men för att den där titeln skulle ha suttit som en smäck på detta ofta briljanta sammelsurium av southern rock och Staxsoul, av saxofonjazz, rullande pianon och fläskig funk, av Waylon Jennings outlaw country, Elvis Presleys gospel och Björn Olssons fiskmåsar. Här finns långa instrumentala jam och, tja, framsvepande Apocalypse Now-helikoptrar kanske..? Hela plattan har för övrigt ett sjömanstema och är en kärleksfull hyllning till Sturgill Simpsons lille son, sade jag det? Metamodernt var ordet.

ANNONS

Enligt Wikipedia är metamodernism något som kom efter postmodernismen, en slags post-postmodernism och, ja, jag vet inte varför jag tjatar om det. Låter ju skittråkigt. Och det var Sturgill Simpsons förra skiva som var metamodern, ett begrepp som jag för övrigt inte skulle kunna sätta i ett sammanhang eller förklara för någon ens om mitt liv hängde på det, men jag gillar’t! Jag tycker om ordet, hur det låter, bilderna det förmedlar. Och i brist på bättre tänker jag kalla även Sturgill Simpsons nya låtar för metamoderna. So sue me.

För detta är verkligen inget som jag har hört förut. Ni som fortfarande köper skivor och lever för att sortera dem i genreordning, jag vet att ni finns därute, ni kommer tyvärr att få ett mindre helvete den här gången. En mer gränsöverskridande skiva var det länge sedan jag hörde. Om jag någonsin har gjort det.

Swamprockiga Call to arms med sitt mås- och säckpipeintro (känn på den kombon) och småsega Keep it between the lines, en Hard to handle i jazzfunkiga cowboyboots, är två låtar som inte riktigt lyfter. Men resten, wow, vilken låtskrivare han är Sturgill Simpson!

Breakers roar och Oh Sarah är svindlande vackra ballader, Sea stories klassisk countryrock och när Welcome to earth (Pollywog) efter sin svepande, filmiska inledning plötsligt ändrar riktning och helt överger det finstämda och stråkbehängda för pumpande soul känns det som den naturligaste saken i världen.

ANNONS

Men om utropstecknet på förra skivan var en osannolik cover på When in Romes 80-talshit The Promise så reser sig nackhåren den här gången i givakt när blåsarna från The Dap-Kings och en stråkkvartett backar Sturgill Simpson i Nirvanas In bloom. Plattans absoluta högtidsstund!

Så. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, brukar det heta, och det är säkert sant. Men det gäller inte för Sturgill Simpson.

ANNONS