Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bowies klanger behöver större plats

Vad betyder hålrummen och trasigheten i David Bowies Berlintrilogi? Magnus Haglund funderar med utgångspunkt i Symfonikernas rekonstruktion av Berlinmaterialet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Göteborgs Symfoniker och manskör ur Göteborgs symfoniska kör
David Bowies Berlintrilogi
Dirigent Hans Ek, solister Magnus Carlson, Jennie Abrahamsson och Moto Boy
Konserthuset, torsdag

I sången I Can’t Give Anything Away, avslutningsspåret på David Bowies sista album Blackstar, hörs ett munspel som spelar ett enkelt motiv, två toner som glider mellan varandra. Det skapar en speciell ensamhetskänsla: ödsliga gator, kvarglömt skräp. 

Men ljudet är också en minnesklang, en direkt avspegling av en tidigare Bowiekomposition, A New Career in a New Town, ett av de instrumentala spåren på skivan Low från 1977. Det räcker med de där få tonerna så infinner sig hela Lowstämningen. Glesheten och melankolin, det elektriskt blå ljuset som hör ihop med stadens mellanrum och tomma ytor. Någon lämnar något bakom sig och försöker hitta nya startpunkter, ett liv av möjligheter, en ny frihet.

Det är ju detta som Bowies Berlintrilogi är ett så starkt uttryck för: det nomadiska som överlevnadsprincip, ett resande bort från en förgörande förvirring – i Bowies fall en ohållbar och alltmer paranoid tillvaro i Los Angeles spegelverkligheter. En förflyttning med tåg genom det gamla Europa, på väg till den tyska stad där minnena av 1920-talets experimentella livsformer fortfarande tycktes leva kvar. 

De tre skivorna Low, "Heroes" och Lodger bär vittnesbörd om hur avgörande och konstnärligt produktiva åren 1976-79 var för Bowie, även om det egentligen bara är Heroes som är inspelad i Berlin. Här sätts själva rörligheten på pränt, en omvandling av de estetiska utgångspunkterna med hjälp av slumpmetoder och automatiskt skrivande, ett rejält risktagande som fortfarande, närmare 40 år senare, har kvar sina spänningar.

Föredömligt arrangemang

Det är också här som Symfonikernas rekonstruktion av Bowies Berlinperiod tar sin början, i den dunkande tågrälsen från Station to Station, som senare under konserten kommer att omvandlas till Kraftwerklåten Trans Europe Express, i föredömligt arrangemang av dirigenten Hans Ek. Det fungerar fascinerande väl när manskören sjunger textraderna om hur Kraftwerkmedlemmarna träffar Iggy Pop och David Bowie backstage efter en konsert i Düsseldorf, och det avskalade uttrycket harmonierar med passagen ur Kurt Weills och Bertold Brechts Berliner Requiem som samma kör framför i anslutning till Bowiematerialet. Märkligt nog är det just denna sång, Balladen om den drunknande flickan, som allra mest fångar stämningen på Berlinskivorna, känslan av något som är på en gång ödesmättat och fritt. 

Man kan definitivt beundra uppsåtet, viljan att låta den experimentella kraften i Bowiemusiken möta symfoniorkesterns klangvärldar, och många av de instrumentala låtarna är också hämtade från Philip Glass orkesterarrangemang, ur Low Symphony respektive "Heroes" Symphony. Men flera av dem får alldeles för korta framföranden och blir närmast vinjetter, klanger som flimrar förbi utan att få några riktiga fästen. Undantaget är Warszawa, med sina tydliga hornsignaler och hemlighetsfulla vandringar mellan harmonierna. Här börjar musiken att andas. Den blir ett landskap. 

Men den laddning som kommer sig av att Bowie tar ett steg tillbaka och blir nedtonad i stället för högdramatisk, den kommer bara fram i några få nummer. Det gäller till exempel Moto Boys gripande tolkning av Sons of the Silent Age och Magnus Carlsons framförande av återkomstlåten Where Are We Now? från 2013. Men många av sångerna får för tjock grundfärg i de ackompanjerande klangerna och ett litet glättigt uttryck som gör att man inte upptäcker hålrummen, det avskalade, trasigheten. Den speciella kantighet som utmärker låtarna på Lodgerskivan kommer inte alls till sin rätt. Det gäller även discodesperationen i en sång som Blackout. Här blir den skrikig och gäll. 

Framtidens musik

Fast drömkänslan finns ju där ändå. Berlinmaterialets särprägel är ju inte minst de många kombinationerna av element som inte borde fungera tillsammans. De elektroniska klangernas iskyla och melodiernas intima tonfall. De korthuggna, fragmentariska texterna som slår följe med det episka draget i de instrumentala kompositionerna. Sound and Vision och Art Decade är fortfarande framtidens musik, och det hör man också här, i de konturer som man får fylla i själv. Musiken berättar om det som händer när man lossar förtöjningarna och ger sig av, ut i det okända, in i det föränderliga.