Björk | Vulnicura

Björk | Vulnicura

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Avantpop

Avantpop

Björk

Vulnicura

(One Little Indian/Playground)

Två gånger under Björks långa karriär har det tänt till på riktigt, som jag ser det. Det var solodebuten 1993 och det var den mer introverta men lika knockande Vespertine 2001. Två odiskutabla mästerverk.

Förutom dessa: bra skivor javisst, alltid spännande men ibland för krumbuktiga. Som om hon slår knut på sig själv i sin obändiga nyskaparvilja.

Men på Vulnicura är hon där igen. Vid det riktigt, riktigt stora. Ämnet för skivan gör sitt till: att bli lämnad. Skickligt skalar hon ner alla känsloyttringarna till de tre beståndsdelarna lyrik, stråkar och programmerad elektronik. Allt naket som det öppna hjärtesår hon skyltar med på omslaget.

Den tio minuter långa Black lake är tveklöst skivans centralepos. "Två månader efter" är undertiteln och hon går igenom sorgen, sårbarheten, vreden, bottenlösheten. Hon sjunger långsamt, drar ut varenda stavelse i en lika smärtsamt svart som vacker redogörelse.

Resten bleknar lite kring denna fulländade urladdning. Men mot slutet byggs sakta en ny känsla upp, en slags ärrad och trotsig livslusta strålande gestaltad dels i den vemodigt ystra Atom dance, där Antony Hegarty gör en inhopp som duettpartner, dels i den stötigt aggressiva Mouth mantra.

En svindlande, mänsklig resa: fallet, botten, kraftsamlandet.