Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Besök med havsvindar i klangen

För första gången gästas Göteborg av Islands Symfoniorkester. Magnus Haglund imponeras av klangskärpan i spelet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Klassiskt
Islands Symfoniorkester
Konserthuset, onsdag
Dirigent Yan Pascal Tortelier, solist Víkingur Ólafsson piano Musik av Thorvaldsdottir, Strauss, Sibelius

Det är alltid fascinerande att möta en ny orkester och höra den speciella balans som kan uppstå. De rytmiska rörelserna, det levande spelet, förhållandet mellan de olika instrumentsektionerna. 

Islands Symfoniorkester har modet att låta sitt gästspel i Göteborgs konserthus avslutas med Sibelius andra symfoni. Göteborgspubliken är väl förtrogen med detta verk som blivit något av Göteborgssymfonikernas visitkort, ända sedan Stenhammars tid. Islandsorkesterns grundklang har i jämförelse en ljusare karaktär och chefdirigenten Yan Pascal Tortelier låter något av ett impressionistiskt ljus strömma genom inledningssatsen. Man får överlag en känsla av snabbhet och rytmisk ivrighet. Mer av havsvindar och öppen horisont än den nordiska melankolins djupa skogar. Ett verk av den här digniteten går naturligtvis att tolka på en mängd olika vis, men det kommer ändå som en överraskning när symfonin får denna pådrivande, lustfyllda grundstämning.  

Men egentligen är det nog de båda inledningsverken som mest av allt imponerar under denna konsert, Anna Thorvaldsdottirs Aeriality från 2011 och Richard Strauss ungdomsverk Burlesk för piano och orkester från mitten av 1880-talet. Tonskimret över den utdragna droneklangen är skarpt och mångtydigt och efterhand öppnar sig det övertonsrika landskapet. De hårda slagen som då och då bryter in i det mjukt förbiglidande spelet påminner en smula om vävstolseffekten i Stockhausens orkesterstycke Trans. Också i Thorvaldsdottirs musik finns ett hallucinatoriskt drag, man befinner sig mitt emellan dröm och verklighet. Det är påfallande känsligt framfört. 

Pianosolisten i Straussverket, den ytterst kompetente Víkingur Ólafsson, framträdde för tre år sedan i Göteborg som en av de tre pianisterna i Philip Glass Etyder. Här visar han sina virtuoskvaliteter i Strauss Lisztpåverkade konsertstycke, en sorts pianokonsert i en enda sats dominerad av yteffekter och oktavlöpningar. Men Ólafsson och Tortelier lyckas göra spännande musik också av dessa otidsenliga och tillslutna 1800-talskoder.