Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Berggren var kompromisslös på Liseberg

Henrik Berggren är tillbaka. Uttrycket är mindre uppkäftigt, desperat och frustrerat. Kvar finns det bräckliga och svärtan, skriver Sofia Andersson om när Berggren återvänder till hemmastaden för en spelning på Liseberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

KONSERT

Henrik Berggren

Pop

Liseberg, fredag

Bäst: Henrik Berggren själv. Så genomskinlig.

Sämst: Den låga energin i konsertens mitt.

Publik: 13 000.

Omständigheterna är absurda. Vem trodde, för ens ett halvår sen, att Göteborgs kaosiga indieslyngel skulle göra officiell comeback på stans folkkäraste scen, omringad av sockervadd och barnvagnar? 

Men så står han plötsligt här. Vår subkulturs hjälte iklädd karakteristisk kravatt och plommonstop, i stan där allt började. Jag gnuggar ögonen. Hold on to your dreams, uppmanar han.

Broder Daniels avskedskonsert lämnade oss i en nio år lång tystnad. Under våren slog solodebuten Wolf's heart ner som en bomb. I dammet fann vi en vuxen Henrik Berggren, med låtar vi aldrig trodde skulle luftas. Uttrycket är mindre uppkäftigt, desperat och frustrerat. Kvar finns det bräckliga och svärtan. 

Tack så mycket mina barn, säger han, och pandorna på storbildsskärmen grimaserar av känslor. De gör mig varm, för jag vet hur det är att stå där. Precis som det verkar finnas en samhörighet bland göteborgsmusiker av en speciell generation (inte minst tydligt på scen i kväll) så finns den bland följarna. Gemenskapen ligger latent mellan släppen, men när vi ses vet vi. Där finns en outtalad vänskap. En numera vuxen fan club. 

LÄS MER: "Jag frågar mig varför jag ens står på scen"

Henrik Berggren är en människa utanför normen, som inte formats av omvärldens förväntningar. Varghjärtat styr honom. Kompromisslösheten genomsyrar varje textrad och rörelse. Han sätter sig ner när han vill. Har ingenting att bevisa. 

Broder Daniel-hitsen river upp bröstkorgen. Nostalgitripparna smakar tonårsångest. I'll be gone och Happy people never fantasize tar mig tillbaka till högstadiekorridorer där stjärnor under ögonen och randiga strumpbyxor blåste liv i våra identiteter.

Vi hade kunnat fastna där i kväll, i spottloskan från ungdomen (för att citera en viss annan göteborgare som börjar på H), men Henrik Berggren har också gått vidare. De nya låtarna flyger och går bra ihop med de gamla.

Run, Andy, run, låten till gitarristen Anders Göthberg, som tog sitt liv för snart tio år sedan, blir en fin och eftertänksam hyllning när Henrik Berggren lämnar scen halvvägs in. Ett instrumentalt parti följer. Samma sak händer i Whirlwind. Det kan ha att göra med trötthetssyndromet, men är enbart positivt för konserten. Energin höjs och det ska bara vara en uppvärmning inför extranumret Shoreline. Where is life in this town? frågar han oss. Precis just här, skulle jag svara.

Stillsamma No time for us är sedan så vacker att vi glömmer var vi är. Ord är överflödiga.