Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Avicii | Summerburst, lördag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Pop

Avicii

Summerburst, lördag

Ska vi börja bakifrån för en gångs skull? Avicii gör sin första spelning i Sverige på lääänge och klockan slår 24. Han borde sluta med dunder och brak, en av sina superhits och fyrverkerier i mängder. I stället spelar han Faithless gamla I can’t get no sleep, släcker ner, tar kryckorna och går hem. Och jag vet inte om det är coolt eller bara märkligt. Snopet känns det hursomhelst.

Ändå kanske jag, så här i efterhand, inte ska vara alltför förvånad över att det blev just så här. Aviciis homecoming-spelning är i mångt och mycket en rätt knölig tillställning som varvar det briljanta med det direkt obegripliga och under den första halvtimmen så byter han låtar i en takt som en skumpastinn Spotify-kapare på hemmafesten skulle vara stolt över. Han vill helt enkelt för mycket, vill visa sig på styva linan och ge oss allt på en gång. En del godbitar går såklart att plocka även ur denna kaka, bland annat den nya Heaven med Chris Martin på sång. En av förhållandevis få osläppta låtar vi får höra i kväll. Som tur är har han ju släppta så det räcker och blir över.

Levels, låten som startade hela grejen där på Valhalla för några år sedan, är magnifik som alltid och både Hey brother och Wake me up, som en gång i tiden sågs som utmanande av genren, sitter perfekt ihop med resten. Efter den sistnämnda kommer fyrverkerierna och en enda hälsning: ”Ni har gjort mig stolt över att vara svensk”. Det är den rimliga slutpunkten men vi har fortfarande tio minuter kvar och dessa väljer Avicii att lägga på Daniel Adams-Rays nya låt (som han skrivit), lite tunga beats en stund och så till slut Faithless. Märkligt, sa Bull.