Augustifamiljen tillbaka på Liseberg

ANNONS
|

Hej Stefan, , hur är läget med dig?

–Det är fint. Det har varit en fantastiskt fin sommar och nu väntar en höst med På spåret och så nu närmast några spelningar med Augustifamiljen. Och det är alltid väldigt roligt.

Hur blir upplägget på Liseberg?

–Det blir en slags reaktion på sommaren och på det vi gjorde förra året. Det var ju många gäster under Håkans turné och när vi spelade med Augustifamiljen på Stora scenen i fjol försökte vi få plats med så många gäster som det bara var möjligt eftersom orkestern jubilerade. Nu skalar vi ned det till Daniel Lemma, som alltid är fantastiskt rolig att spela med, och så debutanten Nadia Nair som dessutom är med i första På spåret-programmet för säsongen.

ANNONS

Det har blivit en tradition att på något vis vara med och stänga Liseberg för sommaren.

–Ja, det är en skön vana som vill gärna vill upprätthålla. Det är åttonde eller nionde året nu. Vi har en publik som vi upplever kommer tillbaka varje gång och det är kanske några nya som hittar dit också. Vi i bandet tycker verkligen om upplägget.

Vad händer annars i din värld?

–I oktober kör vi på intensivt med På spåret, men det är ett arbete som jag egentligen pysslat med sedan i våras. Det tar tid att knyta till sig artisterna och komma fram till vilka låtar som ska spelas. På plats i studion är det alltid en skön energi, Kristian (Luuk) och Fredrik (Lindström) är alltid på och alerta och det påverkar även oss i bandet.

Och vad väntar efter På spåret?

–Då har jag en rolig grej i Globen den 20 februari. Vi ska göra en hyllningskonsert till David Bowie med bland andra Ebbot, Amanda Bergman och Mia Skäringer. Egentligen brukar jag inte vara med på sådana tribute-kvällar men det här blir någonting extra. Vi uppmärksammar inte bara Bowie utan även hans hustru Iman Abdulmajid och hennes arbete för kvinnors rättigheter och entreprenörskap.

ANNONS

Vad har du för relation till Bowies musik?

–Det var på riktigt tungt när han och Prince gick bort. De är två av mina stora förebilder, den tredje är Miles Davis. Så nu är alla borta. Bowie, liksom de andra två, hade samma slags drivkraft att hela tiden jobba vidare, framåt med musiken även om det ibland inte uppskattades av deras publik eller alltid ens blev speciellt bra. Det är beundransvärt.

ANNONS