Applåderna ville aldrig ta slut

Publiken hyllade Frida Hyvönen på Storan.

ANNONS
|

Frida Hyvönens första svenskspråkiga album Kvinnor och barn hamnade på många kritikers årsbästa-listor i fjol, och på Grammisgalan förra veckan tog det hem priserna för årets kompositör och årets textförfattare åt upphovskvinnan. Allt detta är extremt rättvist. De tolv låtarna som utspelar sig i glappet mellan landsbygd och storstad, livet och falldöden, att ”tänka fritt och koka palt” (som textraden i Imponera på mig lyder”), är drabbande ljudnoveller som har lika mycket soul som gospel som pop som Allan Edwall över sig, samtidigt som de inte låter som någonting annat, inte riktigt, även om medvetna snuttar och blinkningar går att hitta överallt.

ANNONS

Live är det som anat en upplevelse. Tonen sätts direkt med Min stad; liksom alla låtar i kväll är den väldigt trogen skivans version – vem kunde tro annat såhär tre månader efter släpp – men har mer tyngd, tyngre basfiol från Linnea Olsson, tyngre stompa i Amanda Lindgrens trumpetblås; tyngre allt. Ett wailskrik senare dör låten tvärt, Frida stiger upp från stolen, sparkar av sig överskottsenergin; skakar hand med bandmedlemmarna.

Så är kvällen. Roligt och allvarligt, fram och tillbaka. Mellan låtarna plinkar hon på sitt piano och skämtar härligt disträ med publiken, koketterar med glimten i ögat om grammissuccén och sjunger sånger om sin merchandise. Vi skrattar tillsammans, det känns lättsamt och fritt. Tankarna går till Tom Waits jordnära halvstandup på albumet Nighthawks at the diner.

– Ni vet hur det är när nån man älskar hamnar på psyket, den känslan.

Och schmock, så dräms vi med en smasch från den repliken rakt ner i svärtan igen. Den som faktiskt är albumets grundfärg, som är alla Hyvönen-albums grundfärg. Konserten blir med sina språng märkligt intensiv och elektrisk trots det avskalade formatet. Och applåderna, de tycks fortsätta för evigt.

Extremt rättvist även det.

ANNONS