Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/9

Annika Norlin lever ett helt liv på en kväll

Annika Norlin är trippelaktuell nästa helg på Way out West, där hon deltar med både ett föredrag och två konserter. Vi möter upp en av den svenska indiescenens största arbetsnarkomaner för ett samtal om rastlöshet, nedlagda studier, känslostormar och framtidsdrömmar.

Högsommar på Orust, lummig gräsmark, lena klippor; ett innanhav så blått att det ser målat ut med vattenfärg. På himlen: moln som kaninsvansar och en blek sol som silas ner genom gliporna bland dem. 

Det är snudd på overkligt. Som om vi alla klivit in i en altartavla av prins Eugen.  

I vattnet plaskar det. Annika Norlin ser ut mot badplatsen, där några barn, syskon att döma av de identiska och bländande blonda frisyrerna, simmar och leker. Hon är barfota. I bakgrunden trummar motorn från en moped, men ljudet dör snart bort allt eftersom fordonet kommer längre och längre från Slussens pensionat på öns östra sida.

Miljön är nästan provocerande i all sin idyll. Och ja. Annika Norlin kan faktiskt ta in det. Hon är inte helt immun … även om det dröjer ett tag.

– Vet du, det är någonting med vatten som gör en lugn. Annars brukar jag vara dålig på att slappna av. Det går nästan bara när jag skriver, säger hon.

Saknar tidningsjobbet

Rastlösheten och arbetsmoralen är en följd av hennes bakgrund som journalist på Länstidningen i Östersund och Östersunds-Posten, senare Aftonbladet, P3 Pop och Morgonpasset.  Liksom så många andra inom skrået hade hon i princip aldrig semester; karriären började med vikariat, sedan följde sommartjänster, nya vikariat, studier till psykolog vid sidan om, skrivandet … Egentligen har det bara tuffat på sedan dess, hela tiden, nonstop. 

I låten Snooza från nya skivan Däggdjur (2017), ber textens berättare sin älskling att stanna kvar i sängen en liten stund till och därmed ta ställning mot den effektiva och hetsiga samtiden: ”Du är ett föredöme för alla som också skulle vilja ligga kvar, inte rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen”. Det är någonting väldigt ironiskt över låten, avslöjar Annika Norlin. 

– Jag dagdrömmer om att kunna vila lite, och det är väl vad Snooza handlar om. Men jag är en person som alltid jobbar så oerhört mycket. Jag kan fortsätta att leva så för att jag hela tiden lyckas inbilla mig att jag ska få ta det lugnt snart. Ljuga för mig själv. Men den stunden kommer aldrig.

Kan du sakna tidningsåren?  

– Jättemycket! Det jag saknar mest är tiden då jag jobbade på lokaltidning. Du vet, man är en eller två reportrar som ska göra fem jobb varje dag, så man hinner knappt kolla upp något innan. Bara: Jaha, nu står jag i en gruva. Jaha, nu håller jag på att prata med politiker. Det saknar jag. Att man får titta in i folks vardag väldigt intensivt och kort.

Det låter som en journalists arbete men också som en samtalsterapeuts, vilket går hand i hand med det som brukar omnämnas som Annika Norlins andra karriärbana: studierna vid Umeå universitets psykologprogram, som hon tycks befinna sig på ständig paus från. Länge var dock målet att i huvudsak försörja sig som psykolog efter att hon gjort avkall på journalistiken.

– Men så fick jag spela in några låtar, och då kom det i vägen. När jag hade pluggat i tre år började jag också fatta hur mycket jag längtade efter att skriva. Så nu har jag typ lagt ner studierna. 

Minns du din första spelning?

– Oerhört väl. Jag var 26 år och hade fått med en låt på en samlingsskiva. Tanken var att jag skulle spela lite eget material på bolagets releasefest. Jag var så jävla nervös att jag inte jag kunde sova på flera månader innan. Festen var på Debaser Slussen i Stockholm där alla musiker brukade hänga. Jag såg Sahara Hotnights stå i publiken, kanske Hellacopters också och några fler, jag minns inte exakt.

Så det var inte som att jag fick tjuvstarta småskaligt.

Kanske var det bra. Att bli puttad ur trädet, menar jag?

– Jag tror ändå det. Jag var så nervös att jag hade bett min kompis i Göteborg att ge mig en betablockerare, så hon hade skickat en på posten. Den glömde jag hemma. Det är jag väldigt glad för. Jag hade säkert aldrig slutat med det om jag väl börjat inför en spelning.

Blundar och sjunger

Under sommarens konserter händer det ofta att hon blundar när hon sjunger de nyare låtarna från skivan Däggdjur. Det är dock inte längre av nervositet eller scenskräck, utan på grund av att sångerna känns så oerhört personliga. I synnerhet Dian Fossey, som handlar om hur Annika Norlin föder barn:

Solen bröt fram precis när mitt barn kommit ut
Låg i en pöl av svett och blod
Barnmorskan sa ”jag såg din spelning på Luleå Kulturhus”
Hörde fåglarna sjunga om vår

– Det känns helt absurt att sjunga, varje gång. Ändå fattar jag att alla som fött barn har haft den här upplevelsen, så det finns något gemensamt också i det superpersonliga. Jag blundar mest för att jag har så lätt att börja grina när vi spelar den. Det är nåt fint med att fälla en tår, men jag vill ju liksom inte börja hulka. Buäh. Lite så.

Annika Norlin söker sig efter brännande ämnen i sitt skrivande, sådant som är allmängiltigt och väcker känslor oberoende på varifrån man kommer och vilken klass man hör hemma i. Barnafödande. Ensamhet. PMS. Kärlek. Döden. 

– Jag är påverkad av att jag kommer från medelklassen men har föräldrar som inte är akademiker. För mig finns alltid känslan att jag måste göra musik som min bakgrund fattar. Jag får inte svika och skriva saker som folk inte förstår, sånt som jag själv inte hade fattat när jag var 20. Jag kan sjunga om sånt som är komplicerat, men det måste ta avstamp i känslor. Vissa uppskattar det. Andra begriper det inte.

Nära att sluta

Att fokusera så mycket på känslor kan vara utmattande. En spelning blir för Annika att återuppleva hela sitt liv på en kväll; att gå på högstadiet igen – vara olyckligt kär. Den konstanta berg- och dalbanan som hon utsätts för när hon turnerar är ett av skälen till att hon valt att inte göra det så mycket. I år är det första gången sedan 2011 hon reser land och rike runt med sitt svenskspråkiga projekt Säkert.

Faktiskt var det nära att hon helt lade musiken på hyllan då. Eller så kändes det i alla fall. Nu vet hon att det aldrig var riktigt aktuellt. Det behövdes bara ett nytt uttryck för att göra allting intressant igen. 

– När jag hade gjort albumet Facit 2010 fick jag en känsla av att jag inte längre hade något att säga. Jag var lite utbränd också, så det spelade förstås in. Sen gjorde jag en Hello Saferide-skiva några år senare och då var det som att det väcktes i liv på nytt. Men den fick bli lågmäld och liten, helt annorlunda från det jag gjort tidigare.

Som nya Säkert-skivan Däggdjur. Vad lockar dig med det avskalade?

– Kanske att det känns lite mer som jag. Som jag är som person. Jag har ibland varit en sån som tänker på vad som saknas. Att det skulle vara jävligt mäktigt om det fanns en kvinnlig agitator på popscenen som bara stod och skrek liksom. Men sen så kom det ju så många ägiga damer som Silvana Imam och så.  Då behövde ju inte jag göra det längre. Nu kan jag göra vad jag vill.

Vad är det?

– I höst vill jag göra ett nytt försök att ta det lugnt. Skriva lite. Det är det närmaste en plan jag har. Om det blir musik eller något helt annat vet jag inte. Jag skulle vilja skriva för tv och film också, skapa en föreställning, roman eller novellsamling. Ibland fantiserar jag om det. Men som journalist och låtskrivare har jag lärt mig att skriva kort. Det är jättesvårt att ta ut orden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.