Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anna von Hausswolff på Way out West

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Anna von Hausswolff

Linnéscenen, torsdag

Det tog ett tag innan jag kom in i Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miracolous. Ibland är det på gränsen till för pampigt, när gitarr/bas/trummor-manglet tar för stor plats, knuffar bort sången och orgeln. Men på en jävla volym, i hörlurar, försvann skepsisen. Det är musik att försvinna in i, bitvis snarlikt band som Earth, Godspeed You! Black Emperor och Swans, men med en egen färgskala.

I en livekontext saknar jag hörlurarna. Det är något strul med ljudet, tekniska problem som gör att konserten försenas med en kvart, och ljudet svajar, det liksom uppstår irriterande håligheter i soundet. Jag tror visserligen att Anna von Hausswolff är något av en ljudfetischist, men det är musik som kräver i det närmaste perfekta omständigheter. Känslan är, åtminstone till en början, ungefär som när jag såg nämnda Swans på Truckstop Alaska förra året. Dynamiken var som bortblåst. Ibland klaffade det, men det var långt ifrån någon optimal konsertupplevelse.

Trots allt fanns det flera moment som blixtrade till. Anna von Hausswolff är en enastående sångerska och det är häftigt att se henne ge sig hän till musiken, kasta med håret, och ta fram den där ljusa, starka rösten som samspelar med instrumenten och ibland helt och hållet flyger förbi och lägger sig ovanpå bandets långsamma dronerock. När de i några sekvenser bryter sönder melodierna och försvinner in i en slags rockminimalism som närmar sig noise är det strålande. Jag går längre fram för att i så hög grad som möjligt uppslukas av musiken.

När noisetendenserna är som starkast påminner det nästan om den danska musikern Fredrikke Hoffmeier (Puce Mary) som är en av de samtida mästarna i genren. Anna von Hausswolff bor i Danmark sedan några år och kanske har hon inspirerats av Puce Mary. Jag misstänker det. När hon lämnar klaviaturen och till akustisk gitarr sjunger en låt är det iochförsig en intressant kontrast, som en sekvens i en avantgardemusikal, eller i ett Twin Peaks-avsnitt, men själva låten blir aldrig tydlig. Slutet är däremot magnifikt. Hårt. Distinkt.