För exakt 30 år sedan gav Marie Fredriksson ut sitt album Efter stormen och prisades med en Rockbjörn för det årets svenska skiva.
Med facit i hand får man nog säga att det var rättvist. Även om jag personligen lyssnade mer på Den sjunde vågen, som kom två år tidigare, och att Marie Fredriksson faktiskt norpade det där priset framför nosen på Eldkvarn (Himmelska dagar), Eva Dahlgren (Ung och stolt), Ratata (Mellan dröm och verklighet), Peter LeMarc (det självbetitlade vita albumet) och Cornelis Vreeswijks Till Fatumeh (som i och för sig lät hopplöst daterat redan då).
Börjar starkt
Hur som helst. När Anna Stadling döper sin nya platta till just Efter stormen är det till Marie Fredrikssons svenska 80-talsklassiker som tankarna går. Och till en början bjuder Anna Stadling upp till fight om vilket album som faktiskt är bäst.
Öppningsspåret När allt det här är över är nämligen en veritabel fullträff! Välbekant och känslofylld som en Bacharach-ballad, utan att kännas tillrättalagd eller sentimental. Melankolisk som Melissa Horn, vass och välformulerad som Lars Winnerbäck, men utan att låta bitter eller uppgiven. Här har Anna Stadling en verklig långliggare på P4:s topplistor, en svensk nattradioklassiker och en vän för vargtimmen. Att Stadling dessutom låter som Emmylou Harris, där har skivbolaget faktiskt rätt, gör detta till höstens svenska låt.
Svårt toppa starten
Efter en sådan inledning är det kanske inte så märkligt om albumet tappar lite grand. Utan att någonsin bli platt eller ointressant lär det knappast utmana om några priser när musikåret ska sammanfattas. Strunt samma.
Drömmarna är en studsig och småcharmig uppgörelse med den grå vardagen som jagar oss alla och för eller senare klubbar oss i nacken.
I Bussen sjunger Anna Stadling till sin älskling om att hon vill gå ut i kväll "och tro ett tag att allt är bra, att allt ska ordna sig".
Mattssons medverkan viktig
Även första singeln och duetten med Andreas Mattsson, Den här sången är till dig, är fin. Mattsson låter mer än någonsin som Bo Sundström (båda kommer från Piteå) och hans lite osäkra, prövande sångröst kontrasterar på ett lyckat sätt mot Anna Stadlings starka men lite hesa rasp.
Andreas Mattsson förresten, hans bidrag här går nog inte att överskatta. Den gamle Popsiclesångaren har inte bara producerat Anna Stadlings album, han spelar också gitarr och piano, där inte Thomas Hallonsten sköter klaviaturen. Dessutom har han gjort all musik och – framförallt – skrivit de vardagsnära, kärleksfyllda, oroliga, tacksamma, raka, öppenhjärtiga, träffsäkra texterna.
Väl fungerande samarbete
Om det sedan är Mattssons uppriktiga texter eller Stadlings personliga tolkningar som gör att de stillsamma låtarna ofta går rätt in i hjärtat och stannar där är svårt att säga.
Det är också rätt ointressant. Som i alla väl fungerande samarbeten.
