Det är nio år sedan jag såg Angie Stone på Stockholms jazzfestival förra gången, då belägen på Skeppsholmen. Det var en av festivalens mest välbesökta spelningar och GP:s recensent delade ut fem fyrar. Sedan dess har Angie Stone återvänt till Sverige ett flertal gånger, inklusive till jazzfestivalen, och sensationen kring namnet har mattats. Inför kvällens spelning på Skansen är förutsättningarna allt annat än optimala. Det är sent en söndagskväll i juni, innan semestertiderna dragit igång på riktigt, och regnet duggar ihärdigt över en inte alltför stor publik.
Trots detta får Angie Stone, bandet och kören med sig publiken redan från första låten, Play with it. Det märks att Stone är rutinerad. Även om entusiasmen stundtals verkar tryta ger hon en show. Hon tar oss tillbaka till tiden som rappare, leker med kören och försöker fördriva de mörka molnen med inslag av både disco, funk, salsa och reggae. Everyday, en av de mer minnesvärda låtarna från 1999 års solodebut, övergår plötsligt i D’Angelos Brown sugar. Det snygga publikfrieriet tas emot med jubel.
Det är just de äldre låtarna som gör sig bäst. Pissed off, More than a woman och Brotha, i den senare kör musikerna sina obligatoriska solonummer, är strålande påminnelser om vad Stone har åstadkommit genom åren. De nyare Baby och I ain’t hearin’ u blir mest anonyma utfyllnadsnummer.
Konserten når sin topp i den näst sista låten, No more rain. Det är inte bara på grund av ironin i väderleken. Angie Stone och hennes tre röster starka kör sjunger om att mörkret kommer att försvinna, om solsken och om bättre tider, så att man tror på dem. Körsolona visar med all önskvärd tydlighet hur stora begåvningar som ofta står bakom stjärnan.
Angie Stone gör inte sin bästa eller mest engagerade spelning, men hennes lägstanivå är hög och hon uppfyller kvällens plikt med råge. Efter konsertens slut hör jag folk surra omkring mig: ”Mer, jag vill ha mer!”
