Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Angel Olsen imponerar stort

Vackert och intensivt. Johan Lindqvist golvas helt av Angel Olsens nya album.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Rock
Angel Olsen
My woman
(Jagjaguwar/Playground)
 

Vi skriver 2016 och Pernilla August filmar sin tagning av Den allvarsamma leken. Hjalmar Söderbergs roman om kärlekens alla skiftningar kom 1912 och den är fortfarande fullt ut relevant. Själv läser jag och läser om Raymond Carvers novellsamling What we talk about when we talk about love. Allt är ju relationer, det är dem som gör oss till människor. 

Jag är inte förvånad att det är just Angel Olsen som den här hösten mäktar med att göra en platta som rotar i så många olika dimensioner av kärleken. Vi visste redan att hon är helt filterfri när hon sjunger och att hon med ganska små medel kan röra upp de mest helvetiska känslostormar. 

På nya albumet inleder hon med syntiga, kyliga Intern som på många sätt är ett helt nytt uttryck för Angel Olsen. Musiken är tydligt inspirerad av Suicide och texten en effektivt formulerad historia om blind, tjurskallig förälskelse. Sedan fortsätter det omedelbart med en enkel gitarr och krispigt, slackersväng i Never be mine som är flickpop-noir av allra finaste märke.

I den åh så vackra folkballaden Heart shaped face, där Angel Olsen sjunger likt en ung Lucinda Wiliams, borrar hon sig ner i hur vi ställer till det för oss när vi gång på gång snärjer in oss i samma ovanor och snåriga mönster. En av hennes starkaste låtar såhär långt. Den är långsam, hon tar sig tid, petar där det gör som mest ont samtidigt som musiken tröstar.

Ett konststycke.

Lusten finns också med såklart. Shut upp kiss me uppmanar Angel Olsen i en skönt brötig låt som ekar och vibrerar av gamla indieskrammelälsklingar som Breeders och Juliana Hatfield. En attack och energi som lever vidare i grunge-riffiga Give it up och briljanta Not gonna kill you, spela den helst störigt högt.

"Hon har sjungit rösten ren"

Albumet rymmer tio låtar, det perfekta antalet låtar för en platta som ska hålla ihop och ha en tydlig historia, och avslutas med pianonumret Pops. Angel Olsen har slagit sig ned vid barpianot och hon har sjungit rösten ren. Kvar finns en slags crooner-stämma som låter som hon bråkat färdigt och bara utmattad kapitulation och ömhet finns kvar.   

"I'm not playing anymore... I'll be the thing that lives in a dream when it's gone" sjunger hon och pianot klingar ut. Om det är ett lyckligt slut? Nja, snarare den där sortens upplösning som när det handlar om en film eller en bok får dig att resa dig upp med lite skakiga ben och genomsköljda tårkanaler.

Så jag tycker alla ska kasta sig handlöst in i den här skivan. Det kommer att göra lite ont, men det är det värt.