Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/5

Angel Olsen imponerar i tältet

Angel Olsen varvar taggiga rocklåtar med de vackraste ballader. Hela tiden med nerv och närvaro i musiken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Angel Olsen

Linnétältet, torsdag

Rock

Bäst: Sister.

Sämst: Lite burkigt ljud.

Publik: Uppmuntrande.

Angel Olsen glider in som en stjärna, med vita solglasögon, elgitarr på magen och ett vinglas i handen, och såklart först efter att bandet i sina tajta blågrå kostymer med cowboysnoddar runt halsen har spelat ett tag. Men så har hon blivit riktigt stor också, singer/songwritern från Saint Louis (en stad mest berömd för att ha fostrat Ike & Tina Turner, T-Bone Burnett och rapparen Nelly).

Efter att ha inlett med en äldre låt plockar Angel Olsen pärlorna från höstens fantastiska album My woman. Som andra låt kör hon en stenhård och närmast taggig Shut up kiss me och tio minuter senare står det klart att Angel Olsen inte är här för att bara ta det lugnt och stilla.

Tvärtom mölar hon på och skapar med hjälp av bandet, och tack vare tre gitarrer, ett våldsamt tryck. Stundtals är det lika hetsigt och nervigt som hos en ung PJ Harvey, men det är ändå när hon tonar ned musiken och tar det långsamt, som i fina Those were the days eller en väldigt stark Sister, som Angel Olsen träffar som hårdast.

Då kan man inte låta bli att önska att klockan vore betydligt senare på kvällen. Det är då Angel Olsens musik verkligen kommer till sin rätt.