Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/1

Amaranthe borde släppa sargen

Amaranthe är lite väl förtjust i sitt eget låtskriveri. När göteborgarna återvänder med sitt femte studioalbum låter det som tolv olika versioner av samma låt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivrecension

Metal

Amaranthe

Helix

(Spinefarm/Universal)

Det har gått över tio år sedan det svensk-danska bandet Amaranthe grundades i Göteborg. Sedan dess har de turnerat världen runt och blivit ett av de allra största banden inom melodisk metal.

År 2011 kom det självbetitlade debutalbumet och nu är det dags för nummer fem i ordningen. Helix är en naturlig fortsättning på det vi fått höra tidigare av Amaranthe som sedan förra plattan Maximalism fått en ny sångare.

Tillsammans med bandets två andra vokalister, Elize Ryd och Henrik Englund, är det Nils Molin som fyller tomrummet efter grundaren Jake E som förra året valde att satsa på sitt andra band, supergruppen Cyhra.

har man lyssnat på Amaranthe tidigare utan att fastna kommer inte Helix att ändra på det.

Men även om Amaranthes bombastiska metal med elektroniska inslag är sig lik märks det att bandet försökt experimentera och kanske locka en bredare publik. Istället för att nischa sig och gå antingen åt tyngre metal eller mjukare schlagerrock, väljer de att placera sig precis mittemellan.

För den som uppskattar de många olika element som ofta samsas inom en och samma låt finns det givetvis få saker att klaga på. Men har man lyssnat på Amaranthe tidigare utan att fastna kommer inte Helix att ändra på det.

Lite tråkigt eftersom bandet är riktigt skickliga låtskrivare och musiker. På det här albumet har de producerat tolv slagkraftiga låtar som från första lyssning sätter sig på hjärnan.

Breaktrough starshot är ett exempel på när Amaranthe både textmässigt och musikaliskt producerar nästan lika dansvänlig och poppig musik som discodivorna i Alcazar.

Som helhet är därför Helix lite av en besvikelse.

Unified är en lågmäld ballad där growlsången får lämna plats för Elize Ryd och Nils Molins sköna rensång. Ett skönt avbrott från de annars väldigt rappa låtarna som avlöser varandra utan att sticka ut nämnvärt.

LÄS MER: Amaranthe-Elize hoppas på vinst i polska Melodifestivalen

Personligen hade jag föredragit fler lågmälda spår där de instrumentala partierna får breda ut sig och ta plats. Visst kompletterar de tre rösterna varandra men stundtals blir det lite för mycket av allt.

Som helhet är därför Helix lite av en besvikelse. Nästan samtliga låtar är starka och skulle kunna fungera som singlar, men Amaranthe är för fega och vågar inte släppa taget om sitt vinnande koncept.

Trots de många olika elementen och två, på sin höjd tre, låtar som sticker ut blir enformigheten till slut påtaglig. Nästa gång vill jag bli överraskad.