Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Amanda Bergman | Pustervik, onsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Indie

Pustervik, onsdag

Bäst: Sjuk och värktablettsdopad sjunger Amanda Bergman ändå bäst i indie-Sverige.

Sämst: Proggigheten från Amason saknas helt. En eller två svenska låtar kunde ha lyft allt till en femma.

Åtta år har det gått sedan Amanda Bergman under aliaset Hajen laddade upp sina första opolerade låtar på Myspace. Knappt hann hon logga ut från datorn förrän hyllningskören skallade hennes namn, och Amanda blev ögonabums korad till årets pophopp av musikmagasinet Sonic.

Trots detta har hon behövt nära på ett decennium, omvägen genom tre olika alias och ett delfrontande av knäckande bra popgruppen Amason för att ta steget och släppa sin debutfullängdare. När det väl sker, skrotas galet nog allt demomaterial från de åtta årens uppladdning. Amanda Bergman gör istället som en slarvig gymnasieelev och skriver samt spelar in hela skivan under två intensiva veckor.

Knäppt! Men kanske krävdes en ge-fanken-i-allt-approach av det slaget för att övervinna pressen. I vilket fall som helst fungerade det. Docks är ett underbart album, och en del i det är att man känner av hur intuitivt det skapats.

Sångerna på skivan är skelett. Avskalade, men ändå krångliga. Ofärdiga. Live på Pustervik i kväll fylls de dock ut av Amanda Bergmans mäktiga röst. Trots att hon är febrig och förkyld, hostar i armvecket strax efter att hon har rivit av refrängen i Golden, tar hon i som fanken; den sömniga raspigheten från inspelningarna är som putz weg.

Det händer visserligen inte speciellt mycket alls på scenen. Amanda Bergman gungar lite fram och tillbaka, som Julee Cruise i första säsongen av Twin Peaks (barscenen). Ibland vandrar hon runt sitt mickstativ och skakar lite grann. Med en sådan röst, krävs dock knappast några Beyoné-moves.

Låtar som Falcons, Taxis och Sirens (den enda låten på skivan med en hook som sätter sig efter första genomlyssningen) går från att vara husvagnsinspelningar av Joni Mithcell-typ, till att bli popvidunder som lika gärna kunde ha haft Stevie Nicks som avsändare. Kors, milda Sitting by the river blir nästan rock.

Skulle albumet ha låtit så här, hade Amanda Bergman haft en skiva med tio hits likt Kent med sin Vapen & ammunition.