Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Amanda Bergman | Docks

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Docks

(Ingrid/Border)

Amanda Bergman, eller Hajen som hon kallade sig då, gjorde sin första spelning på bambubaren Kontiki i Änggården i november 2007. Namnet kom till mest av ett infall, hon ville ha ett namn som "grep tag." Sedan dess har Amanda Bergman inte släppt greppet om musiken och det var förstås bara en tidsfråga innan massor med för tillfället mer etablerat folk nafsade varandra i hälsenorna för att försöka få spela tillsammans med henne.

Till slut var det supergruppen Amason som lyckades värva Amanda Bergman, möjligen delvis på grund av att själva förutsättningen för bandet var att det skulle vara löst, ledigt och fungera som en viloplats för de i övrigt så upptagna medlemmarna. Givetvis blev det hyllningar, priser och utsålda konsertlokaler och förmodligen mer omfångsrikt än vad någon av de inblandade hade tänkt sig från början. Därför blir det också bakvänt när den här skivan hanteras som Amanda Bergmans solodebut vid sidan av bandet och att musiken på plattan oupphörligen jämförs med Amason.

Det här är inget sidospår. Det är såhär Amanda Bergman låter när hon äntligen fått tid för sig själv och sin egen musik. Därför är det betydligt mer angeläget att koppla de här tio låtarna till de oregelbundna och mer eller mindre uppmärksammade låtsläpp Amanda Bergman har bakom sig när hon kallat sig för Hajen, Jaw Lesson eller Idiot wind. Rösten, den fullständigt fantastiska, bär hon med sig överallt. Men det är i den egna musiken vi närmar oss kärnan och får en aning om var Amanda Bergman kan tänkas ta vägen framöver.

Samtidigt säjer Amanda Bergman att tiden med Amason fungerande som både startmotor och generator för att hon till sist skulle få färdigt den egna fullängdaren. Bandet kortade avståndet mellan dröm och handling. Så Amanda Bergman, produktiv som få, satte sig ned och sträckskrev tio låtar.

Inte en enda av dem faller ur ramen av "lugn gubbmusik" som hon själv kallar det. Möjligen kan man ha invändningar mot att samtliga nummer inte har samma skärpa som höjdpunkterna Falcons (singeln), glittrande Sitting by the river, stillsamt sträva Questions eller driviga poplåten Flickering lights (låter som en blandning av Deportees och Arcade Fire). Men det blir svårt när såväl produktionen och förstås Amanda Bergmans röst håller ihop allt så fint. Det jag däremot kan irritera mig lite på är hur man i avslutande låten Blue eyes sätter Amanda Bergmans sång i en väl förutsägbar omgivning. Det ska liksom vara så himla mycket ökenballad att i alla fall jag tappar intresset för ett ögonblick.