En artist kan vara nog så musikaliskt begåvad, ha en fantastisk sångröst och skriva personliga texter, ibland allt på en gång, men ändå är det något som gör att musiken inte fastnar, att låtarna glider förbi i bruset.
Så har det ofta varit med Alicia Keys, vars musik gärna omges av en distinkt air av duktighet, där allt låter rätt men ändå inte engagerar mer än på ytan.
Den outhärdliga och frustrerande trevligheten under korkeken. Stånga mig! Sparka mig! Gör nånting!
Ingen regel utan undantag. Debutalbumet från 2001, både sårbart och kraftfullt, tillförde något helt nytt. En milstolpe. De fyra uppföljarna innan Here har alla haft en rad starka låtar, där hon utvecklats och testat olika grepp. Men riktigt gripande har det inte blivit igen. Till nu.
Alicia Keys låter fokuserad. Ånyo finns tyngd och tryck bakom orden, hennes röst river av desperation, av ett känsloliv i rörelse oavsett om det gäller kärlek eller politik. Pianot dominerar förstås, men även gitarren har en framträdande roll. De hetsiga R&B-tendenserna likaväl som de smetiga balladgreppen har tonats ner, till gagn för old school-hiphop, sjuttiotalsvibbar och latininfluenser.
En lyckad vändning, som tillsammans med Keys karaktäristiska finlir ger bild av en artist som hittat ett sätt att återuppfinna sig själv samtidigt som hennes texter har bäring på verklighet.
Konkurrensen är stenhård i år och Here hade kunnat avvara en handfull låtar, men Alicia Keys lyckas på alla de punkter där det tidigare brustit.
