AK von Malmborg kom ut ur tunneln

ANNONS
|

AK von Malmborg gillar saluhallar. Så upphoppad på en pall med polska korvar i bakgrunden, italiensk citronläsk i glaset och förmiddags-stimmet runtomkring sig berättar hon om de fyra åren som nu har blivit albumet Vår tids rädsla för...AK von Malmborg.

Nog finns det anledning att vara rädd. Åtminstone om man skräms av någon som inte lägger fingrarna i mellan.

- Jag bestämde mig från början att vara skoningslös mot mig själv, förklarar hon.

Och den som är totalt uppriktig mot sig själv formulerar också en uppmaning till lyssnaren eller betraktaren att vända spegeln mot sig själv. Vad som kan hända då vet man inte. Jaget är inte sällan obruten mark. Men det där är reaktioner som kommer att komma när plattan släpps i december. Nu backar vi fyra år.

ANNONS

- Det började med att hela mitt liv föll sönder. Jag hade bott i London och New York och levt ett skyddat liv på olika konstskolor och gjort allt med ett jätteintensivt snurr. Jag drev igenom installationer med hundra pers i guldspandex så att man såg kukar och bröstvårtor genom tyget. Jag levde maniskt, gjorde konst och musik och operalibretton. Men så ringde mamma och sade att hon skulle dö. Jag hade inte förstått hur illa det var och kom hem och hon låg där och vägde bara 45 kilo. Så det blev en chock, massor av dåligt samvete. Och så dog hon då.

Anna-Karin gick in i tunneln och även om hon senare berättar en rörande historia om hur familjen samlades runt sin döende mamma och åt hämtpizza och skrattade tillsammans, "sådant ser du aldrig i filmerna, det är verkligheten som är sådan", så var det förstås smärtan som tog över.

- Jag kommer inte ihåg så mycket av tiden efter det. Jag hade en period när jag gick på antidepressiva medel. Det var som att vandra omkring i en spotlight av ljus där jag kunde känna kontroll, men allt runt omkring var svarta avgrunder. Men jag kom till sist fram till att det där inte var ett verkligt tillstånd, jag var tvungen att bryta det, säger hon.

ANNONS

Under en nattvandring hamnade hon på Katarina kyrkogård och fann sig själv liggande på Cornelis Vreeswijks grav. Storgråtande. Det slutade med att hon gick hem och skrev låten Rosenblad. Sedan fortsatte ett envist arbete och med det en process där AK von Malmborg började skapa och vara kreativ med andra förutsättningar än tidigare.

- Att gå från att göra allting åt alla håll utan egentligen bottna i det, till att bli helt skoningslös mot sig själv i det man skriver är omskakande. Jag vill inte gräva i min egen navel, men jag tror att all konst som bär någon slags andlighet bygger på igenkänning och tröst, menar hon.

Det blev en handfull låtar som blev demos och sedan kände hon ett tvång att sjunga dem inför publik. För att få veta om det bar. Hon var rädd för att det inte skulle låta sant, för att hon när hon sjöng på svenska skulle låta som någon annan. Redan under de första repen med band var hon så rädd att hon skakade. Men det gick. Låtarna hade bärkraft.

- Under de här fyra åren har jag vant mig vid skräcken, vid tanken på att det är det här jag ska göra. Och när jag gjort de saker som jag upplevt som läskigast har jag fått en otroligt energi av det. Det är som högspänningsknutar i livet som ger en jävla voltkick, berättar Anna-Karin som varje morgon skriver tre sidor dagbok och då också tecknar en egen skala över gårdagens ångestnivå. För att sedan kunna gå tillbaka och läsa av läget, utvecklingen.

ANNONS

Skivan blev i alla fall klar. Men det har kostat. I känslor, tid och pengar.

- Jag har vetat hur jag vill att musiken ska kännas, men därmed inte hur den ska låta. Så det har varit ett långsamt, ibland stillastående arbete. Jag har skrivit och skrivit och gjort om och lånat pengar från banken och pappa, jag har fått mitt arv i förskott nu när jag behöver det. Det är ett skämt hur dyr den här skivan är. Men det finns saker man måste göra och göra rätt.

Jag kan inte låta bli att fråga om plattan är en slags gemensamt arbete mellan Anna-Karin och hennes pappa. Att skivan är deras hälsning till mamman. Men hon säger väldigt snabbt att det låter som en efterhandskonstruktion. Så jag ställer den enklare frågan. Vad hon skulle tycka om att bli popstjärna?

- Det vill jag! Jag bor i Hornstull och sprang in på Friskis och svettis för jag behöver hitta ett ställe att träna på och då var det en massa tanter som hoppade runt till musik och då kände jag att oj tänk om tanter kommer att hoppa runt till mina låtar. Det skulle vara helt jävla magiskt!

ANNONS

Senare på kvällen, efter "snigelkörning i spöregn och snö till Stockholm", kommer ett meddelande på Facebook:

" Jag tänkte vidare på vad du frågade om min pappas engagemang. Och jag tror nog , som du kanske antydde, att det var större/mer betydelsefullt än jag har tänkt på. Skivan är ju i mycket en hyllning till överlevnaden, glädje att finnas trots smärta, och han har ju sett hur jag rest mig från total...förintelse. Även om vi inte gjort skivan tillsammans så har den nog betytt mer för min pappa och även hans läkeprocess än vad jag kanske erkänt. Awh, sorry inte så bra formulerat svar, jag är trött nu.

Anna-Karin von Malmborg

Bor: Numera vid Hornstull i Stockholm. Tidigare i London och New York.

Bakgrund: Har pluggat på olika konsthögskolor, man kan se en del teckningar på hennes Facebook, har släppt en engelsk platta och medverkat i en rad teaterföreställningar och installationer. Plattan ska för övrigt blir en föreställning på Teater Giljotinen nästa år.

Bonus: I omslaget till skivan finns en bild på slänggungan på Gröna lund i Stockholm. Den är Anna-Karins favoritattraktion, mycket för att hon har tvångstankar om att hennes gunga ska lossna, flyga ner i vattnet och att hon ska trassla in sig i kedjorna och sjunka till botten.

Mer än så (Roxy music - cover och duett med Olle Ljungström)

- Jag satte mig i bilen och körde ner till Olle och ville vara trevlig och köpt massa fin mat jag skulle bjuda på. Men när han öppnade hade han typ spya i mungipan. Han var magsjuk i tre dagar och kunde inte äta, så vi försökte ta promenader och hämta kraft och så spelade vi in. Det tog tid, men jag var så lycklig och så stolt när jag kom hem med de färdiga inspelningarna.

Silverblond

- Den handlar om min bästa vän i London, en extremt urban existens med sönderfrätt blonderat hår, höga klackar och cigaretter. Låten är en hyllning till henne. Det är därför det bara är stadsreferenser i texten.

Telefon till himlen

- Den är förstås till min mamma. Jag gjorde om den hur många gånger som helst innan jag fick den rätt. Pappa säger att den förstås är jobbig för honom att lyssna på, men att det nog finns folk som kommer att spela den på begravningar.

Rosenblad

- Jag var ute på en ganska förvirrad nattpromenad, mådde dåligt. Till sist hamnade jag vid Cornelis grav och lade mig ner och grät. Graven sade åt mig att gå hem och skriva på svenska. Det var en märklig upplevelse som är svår att förstå. Men jag tror att jag hade en kompass inom mig som dragit åt det hållet i många år, men ibland behövs det kanske mer extrema infall för att pusha en över gränsen.

ANNONS