Afghan Whigs | Woody West, Pustervik

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Afghan Whigs sångare, Greg Dulli, har jämfört musik med såväl cancer som kommer tillbaka som med att vara medlem i maffian – det enda vägen ut är döden.

Han har också kallat en kamrat till mig för "fucking asshole". I afton är det mindre snack, vilket ter sig naturligt när en har radat upp över tjugo låtar på spellistan. Greg Dulli och bandet är levande i allra högsta grad.

För de som missade Afghan Whigs återförening, efter ett decenniums uppehåll, på Way out West härom året, är det här lite som att äntligen få julklappen man aldrig fick när man var femton och MTV fortfarande sände Alternative Nation.

ANNONS

På onsdagskvällen lämnade nämligen jultomten ett paket innehållande en anonym dvd-skiva. Av förtexterna framgår det att filmen är baserad på en outgiven roman av Nic Pizzolatto (True Detective), regisserad av Michael Mann. I filmen slungas vi fram och tillbaka mellan Afghan Whigs barndom 1988, genombrottet med Gentlemen 1993, och förra årets Do to the Beast. Och allt där emellan, inklusive klockrena covers på Beatles och Sylvan Esso.

De stående ovationerna, från en publik som redan står, framkallas av ett band som helt klart har återfötts och samtidigt förvaltar sitt eget arv. Soulen, indierocken från 1990, några vändor på musikalisk rehab – Greg Dullis försök att sluta spela samt att försöka spela med andra än med Afghan Whigs – och kärnan som alltid har sitt hjärta i Marvin Gaye och Wilson Pickett.

Detta är i kombination med Gbg februari 2015, ett av de bästa manus som jag har bevittnat på länge. Det är svårt att förklara för den som inte är med. Konserten är som en multipel orgasm.

ANNONS