Jag skrev om Frida Hyvönens skiva när den kom. Det var väldigt lätt, bara att låta intrycken och känslorna löpa ner genom fingrarna och ut på datorns bokstäver. Hennes sånger har den effekten, de öppnar upp allt möjligt inom en, det är bara att släppa efter.
När jag skrivit klart läste jag det jag fått ihop och upptäckte att det nästan bara handlade om orden. Jag hade ägnat 3000 tecken åt att försöka bena ut och förklara hur Frida Hyvönen skriver poptexter. Och hur de påverkar lyssnaren.
Berättelserna på Kvinnor och barn är intima, privata, anklagande och utlämnande på ett direkt brutalt sätt. Det handlar om svåra saker: trauman, trasig kärlek och att lyfta sig själv ut ur såväl tristess som direkt farliga platser i livet. Man skulle kunna kalla den för en skilsmässoplatta, men inte bara om en eller flera relationer utan från allting som stänger in och kväver.
När Ulf Lundell släppte På andra sidan drömmarna sade han att det var en skiva bara den som fyllt 43 fullt ut kunde begripa. Då tyckte jag det var fånigt sagt och det tycker jag väl egentligen fortfarande. Men när jag lyssnar på Frida Hyvönens Kvinnor och barn förstår jag vad Ulf Lundell menade. Frida Hyvönen fyller fyrtio nästa år. Jag blir 46. Och jag kan lova er att musiken bara blir bättre och bättre. Såväl den banalaste soulpoplåt som den mest välformulerade rockballad når djupare, slår an fler strängar, ju mer och längre jag själv lever och upplever.
Som av en händelse kom Frida Hyvönens skiva strax efter att Bob Dylan tilldelats nobelpriset i litteratur. Själv hade han inte tid att fundera över om det han sysslat med under hela sitt vuxna liv verkligen var litteratur. Andra funderade, och bråkade, åt honom. Frågan var onödig förstås. Vem har tid att bry sig? Vilket Dylan konstaterade i sitt tacktal. Liksom Shakespeare var fullt upptagen med att fundera på hur han skulle få tag på en dödskalle till uppsättningen av Hamlet var Dylan sysselsatt med att ordna med strängar och stärkare.
För Dylans ord ska inte läsas. De ska bäras av hans sång och av rusande orglar och brännande gitarrer. Och lika själklart behöver Hyvönens lyrik hennes speciella frasering och de utsökta, nästan lömskt vackra melodierna. Hon var inte ensam i år. Lyssna på Frank Oceans sjungna noveller, Silvana Imams självbiografriska hiphop eller Leonard Cohens och David Bowies poesi från livets slut.
Poplyriken drabbar oss för att den har en budbärare, en röst som sjunger rakt in i oss. För att den kan vara omedelbar och enkel men ändå på samma gång både hisnande bråddjup och galet upplyftande.
Det finns ingen bok, film, tavla eller teaterpjäs med samma förmåga. Ingen annan konstform som kan skaka om oss, eller i alla fall mig, på samma sätt som en poplåt. Där finns hela livet komprimerat till tre minuter.
Fakta: Kritikertoppen 2016
Svenska album:
1. Frida Hyvönen: Kvinnor och barn
2. Iiris Viljanen: Mercedes
3. The Radio Dept: Running out of love
4. Little Jinder: Allting suger
5. Silvana Imam: Naturkraft
6. Hurula: Vapen till dom hopplösa
7. Cherrie: Sherihan
8. Amanda Bergman: Docks
9. Håkan Hellström: Du gamla du fria
10. Pascal: Revy
