Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/35

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

12-stegsprogram och konfettiregn på Ullevi

Höjdpunkterna är så många att de inte ryms i en text när Peter Jöback, Helen Sjöholm och Tommy Körberg showar inför ett fullsatt Ullevi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I love musicals

Peter Jöback med gäster

Ullevi, fredag

Bäst: Att det finns många bäst-ögonblick. Jag väljer Du måste finnas.

Sämst: Första trekvarten är återhållsam. 

Publik: 26 742 och utsålt.

I love musicals är Peter Jöbacks kärleksförklaring till genren, som inte sällan fulstämplas. I kväll hålls världens största ”AA-möte för musikalälskare”. Här finns ingen skam. Vi deltar i en verklighetsflykt kantad av starka färger, glitter och konfetti.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Genren har räddat honom. Under en dysfunktionell uppväxt agerade Judy Garland och Fred Astaire ”barnvakter” från tv-rutan. Vetskapen ger showen en extra dimension. Glöden bakom orden lyser starkt.

LÄS MER: Ullevi fylls av musikalälskare

Stämningen är först återhållsam. Vi sitter i prydliga rader med händerna i kors, som på bio, och väntar på att bli underhållna. Det gnistrar till först i Hair. 60-talets hippierörelse tar över scen medan mina grannar skriker med i raderna till Aquarius, av en fantastisk Helen Sjöholm, och Let the sunshine in. Scenutrymmet utnyttjas. Rutinerade Tommy Körberg följer sedan upp publikfrieriet i Chess Anthem.

Det blir tydligt att föreställningen är som bäst när vi får stanna i en musikal under ett par låtar. Vi hittar tillbaka till handlingen och känslan i just den berättelsen. För hur proffsigt det än är, så går det inte att komma ifrån att dramaturgin skadas när vi bara får äta russinen i kakan. Kontrasterna, där det fula förstärker det fina, uteblir.

40-mannaorkestern Stockholm Sinfonietta och solisterna håller världsklass. Kvällen är samtidigt befriande opretentiös. Trion berättar anekdoter och bjuder på sig själva. När Andrew Lloyd Webber var 19 år hade han gjort karriär, när Helen Sjöholm var 19 söp hon bort sin plånbok på färjan till Åbo.

LÄS MER: Sexton musikaler på en kväll

Höjdpunkterna är så många att de inte ryms i den här texten. Jag skrattar från magen åt Scarlett Strallens sammanbrott i extra allt-numret från Candide. Favoritögonblick är också Peter Jöbacks urladdning i mäktiga Gethsemane från Jesus Christ Superstar eller när publikmassan lyfter Bortom sol och måne, med tusentals mobillampor i luften. Tam Mutus version av Music of the night är också någonting extra. Maffiga crescendon matchar skimrande Broadwayleenden.

Men det som känns allra mest är Helen Sjöholms fokus i avskalade Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, i vilken hon och Peter Jöback fick sina stora genombrott. I röd klänning mot svartvit bakgrund tar hon full kontroll över arenan. Hon utstrålar allt gott.

12-stegsprogrammet avslutas med ett konfettiregn. Vi skjutsats ut i den verkliga verkligheten med raderna ”climb every mountain, ’till you find you dream”.