Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

MORTEN RAMSLAND: Hundhuvud

Morten Ramslands roman är en given succé där burleskerierna avlöser varandra.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Tre författare gör sig relativt omedelbart påminda när jag läser danske Morten Ramslands roman Hundhuvud. Arto Paasilinna, Mikael Niemi och Einar Már Gudmundsson. Se där en nordisk trio som höstat framgångar och läsarberöm. Ramsland har redan gjort det i sitt hemland och kommer med all säkerhet att hitta fram till läsarna även i Sverige, med sin underhållande familjeskröna som sträcker sig över stora delar av 1900-talet.
Allting tar sin början i 40-talets Bergen. Romanens excentriske patriark, Askild, kurtiserar överklassflickan Björk, men hamnar i trubbel med tyskarna när han stjäl ett timmerlass och skickas till Buchenwald. Efter att av tyskarna ha tvingats slå ihjäl sin vän i krigets slutskede återvänder han som en bruten man till hemstaden. Här grundar han den familjelinje som Asger, barnbarn och berättare, försöker få klarhet i.
Och ja, det är underhållande. Burleskerierna avlöser varandra. Det är en "mustig skröna" med allt vad det innebär av sexuella erfarenheter, sprängda skithus, cyklande med förbundna ögon, tatuerade penisar och skogsnymfer under Nordlandets skimrande norrsken. För att bara visa fram en liten skärva av alla de upptåg och fyndiga händelseutvecklingar läsaren bjuds på. Men med undantag av en otäck våldtäktsscen - och ett lika otäckt fastermord - är det på det stora taget en harmlös bok som Norstedts nu ger ut. En given succé kanhända. Men också en bagatell. Det finns visserligen ett värde i att lägga sig på sängen en regnig dag och läsa Paasilinna. Man blir på lite bättre humör innan man somnar. Detsamma gäller för Ramslands roman. Man drar gärna på smilbanden. Man känner sig varm och trygg, liksom insvept i en mjuk filt. Och om man vill kan man gråta på de rätta ställena.