Morgan Alling.
Morgan Alling.

Morgan Alling | Kriget är slut

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Skådespelaren Morgan Alling har skrivit en bok om sin kaotiska uppväxt med en alkoholiserad mamma i Göteborg. Och sedan i olika fosterhem, tills han fann en kärleksfull fosterfar och en framtid som han vågade lita på: teatern.

Jag kan inte sluta läsa förrän jag kommit till slutet. Måste ju se hur det går med den stackars misshandlade ungen. Måste se hur han skall klara sig och bli vuxen. Och så är det faktiskt spännande att läsa om Göteborg på sjuttio och åttiotalet. Det är ju nästan igår. Såg jag någonsin den lille fräknige killen som satt på en bänk med alkisarna vid Brunnsparken??

ANNONS

Det är underhållande. Det är upprörande. Det är rörande. Och tillslut är det förstås en framgångssaga. Ungen överlever ju. Han blir inte missbrukare. Han får tillslut den kärlek han behöver. Han blir skådespelare. Och sedan är han med och startar Teater Halland, där man spelar Hamlet och Fröken Julie och all möjlig annan seriös världsdramatik på ett så roligt sätt att publiken får ont i magen av skratt.

Allings bok är lättsmält, men den har ett viktigt budskap, som kanske är svårsmält: Att barn i vårt samhälle far illa är inte bara deras föräldrars fel – alla som väljer att blunda för barnens misär är faktiskt medskyldiga. Att nolltolerans inte botar ett störigt beteende ger Alling hjärtskärande exempel på.

Bara kärleken kan övervinna allt. Och den finns trots allt hos mamma Käthe, som Morgan tillslut återfinner. Och hos fosterpappan Martin, som är en superpedagogisk ängel, men också har sina svagheter.

En tredje viktig person i Allings liv är en regissör från Paris, som han möter på Angeredsteatern, och som blir avgörande för hela hans yrkesliv – en beundrad läromästare, som också visar sig vara en svikare. Men tonårspojken Morgan, som redan valt sin livsinriktning, är starkare än den lille grabb han en gång var. Han bestämmer sig för att denna gång utnyttja den vuxne svikaren, och sedan överge honom.

ANNONS

Plötsligt undrar jag om detta verkligen är en självbiografi, och inte en roman. Om det är en roman borde jag skriva en helt annan recension. Men jag väljer att inte göra det. För hur skulle jag kunna kritisera det lyckliga slutet eller säga att berättelsen är för enkel och förutsägbar – om den nu handlar om berättarens eget liv? Dokumentärprosa är en riskabel genre – också för en recensent.

ANNONS