Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mor och mormors-mor i evighet

Bok: Pauline Wolffs roman är en ovanlig kvinnohistoria om luftakrobater och det rastlösa livet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

När Pauline Wolffs hyllade debutroman Bilder av Malin recenserades skrevs det om språket att det var både distinkt knapphändigt och sensuellt erotiskt. Sådant gör en nyfiken. På biblioteket hittar jag den på hyllan för skönlitteratur för unga vuxna. Kanske placerad där för att den handlar om en flicka när hon är ett barn och när hon blir en ung kvinna. Identifikationstänkandet förutsätter ju att läsaren helst speglar sig i någon som i allt liknar henne själv.
Hur det än var med den saken så har Pauline Wolff nu tagit ett stort och djärvare språng framåt i Vi är luftens drottning. Romanens taleskvinna, dess jag, har vuxit upp på ett mystiskt skepp med cirkusartister som seglat jorden runt i generationer. Boken är en "rulla" står det på försättsbladet, som hon skriver till sin dotter: "När du finner denna rulla skall du färdas med den till de höga tornen och du skall finna mannen som hälsar himmelen. Han skall hjälpa dig att tyda dessa tecken."

I skrivande stund har hon tvingats lämna tillvaron som framstående akrobat ombord och sitter i en skröplig cirkusvagn och författar denna rulla medan dottern sover i sängen bredvid. Som hon själv har lärt känna havet och bär det inom sig förutspår hon att dottern i stället ska lära känna den stora landmassan och skogarna. Men havets djup kommer hon aldrig att få mäta sig mot.
Redan början på denna text är bedövande vacker och fulllödig. Pauline Wolff är liksom till exempel Lotta Lotass inne på en väg som leder långt bort från den minimalistiska och skruvade vardagsrealismen.
Det är en skimrande och grym berättelse om extrem symbios och om separation. Mor-dotter-mormor-mormorsmor i evighet. Banden knyts och bryts. "Jag är mina mödrars verk." Tanken upprepas gång på gång i brevet som huvudpersonen skriver till dottern. Hon överlämnar ett slags dagbok över det stenhårda livet ombord på lauinjaan, det rastlösa skeppet där hon tillsammans med sin mamma skolades till luftakrobat och slängde sig mellan master och rår. Mor och dotter inte bara ständigt tillsammans: deras kroppar förenades också av ett hemligt särtecken, hudflikar under armarna, som gav dem förmåga att förverkliga en mänsklig dröm - att kunna flyga.

Det klassiska mor-dottermotivet har fått en fördjupad och spännande dimension. Det är ett tema som mår bra av att konfronteras med farlighet och nomadtänkande. Med suget efter uppbrott.
Något får mig att associera till Ursula Le Guin. Författaren till den skönlitterära fantasyserien om Övärlden, som i en intervju sa: "Vi har alla arkipelager inom oss (in our minds)." Just det.
Pauline Wolff har med språkligt nytänkande skrivit en säregen och rörande historia i ovanlig miljö för att vara "kvinnohistoria".
För det traditionella scenariot är ju att när männen är ute och drar på vägarna eller till havs så sitter kvinnorna hemma med barnen och förkroppsligar stabilitet, orörlighet och något slags trygghet, som de visserligen betalar ett högt pris för.
Jag känner hur en allt dovare sorg slår klorna i mig ju mer slutet på historien närmar sig.
Dessa stark band mellan mor och dotter. Ligament faktiskt. Sega band som ändå måste brytas. Varför då denna smärtsamma symbios, vilket är syftet? Vad är meningen med banden mellan mor och dotter, att garantera reproduktionen? Eller att överföra kunskap, makt och kraft?