Malin Fors vid Linköpingspolisen har en hel del gemensamt med många av kollegorna i deckargenren: suget efter alkohol, sårigt inre, hårdkokt yta och en empati så stor att den tycks gränsa till det synska. Ändå är Mons Kallentofts kriminalinspektör en av de mindre förutsägbara utredarna man kan stöta på i svensk deckarutgivning just nu och den som gjort bok efter bok intressant, också när intrigerna har haltat.
I nya boken Vindsjälar löser Fors och kollegor mordet på Konrad Karlsson, boende på äldreboendet Keruben.
Ett offer som skrivit kritiska insändare om den privatiserande vården och ett persongalleri som innehåller såväl profithungrig vårdbolagsdirektör som sliten vårdspersonal placerar oss mitt i den sönderfallande välfärden, bland sparbeting och flyende människovärde.
Alla inblandade kommer till tals, också mördaren och offret från andra sidan.
Ändå är det fortfarande Fors som engagerar mest. Kallentoft är suverän på att fånga slitningen mellan hennes inre och yttre liv, mellan viljan att göra gott och den nerviga oförmågan.
Språket är rent och laddat, ett finsmakarspråk där varje stavelse ligger perfektionistiskt rätt. När det fungerar som bäst skapas en spänning mellan de slipade orden och desperationen som dunkar i undertexten. I andra stunder, när texten tappar kontakten med svärtan och bara blir snygg, frågar jag mig om det vackra börjar bli ett manér i Kallentofts berättande.
Att mördaren visar sig vara den jag hela tiden misstänkt är småtrist, men inte avgörande för den samlade läsupplevelsen. En oväntad vändning på sista sidan kastar nytt ljus över dramat och i slutänden är det inte spänningen i boken som håller mig vaken tre nätter i sträck.
Också denna gång är berättelserna om människorna, inte deckargåtan eller samhällskritiken, det som övertygar mest.
