När man läser Mons Kallentofts nya kriminalroman Vattenänglar märks tydligt hans stil, en svepande språkrörelse som drar samman hans personer – och de är många – i en historia med bara provisoriskt slut, inte ett avrundat. Svepen avbryts kontinuerligt av stycken i korthuggen takt, upprepningar, ett sammanbitet rappande; plus de mördades röster i kursiv stil. Det låter stökigt, spretigt. Och det är det som är bra. Den gängse välartade prosan, ibland tuktad på skrivarskolor, håller på att bli en pest.
Kallentoft kör sin nya serie, inspirerad av de fyra elementen, med sin vanliga hjältinna kriminalinspektör Malin Fors som motor. Plus hennes kollektiv av poliskollegor. En kvinna och man med adoptivdotter hittas mördade i sin jacuzzi, men dottern är inte där, utan försvunnen, och var är hon? Det låter som början på en sedvanlig deckare, en rutin att fullfölja, till läsarens belåtna tidsfördriv. Också det bakomliggande sociala motivet om adoptionsindustrins agerande i de legala gråzonerna är, om än obehagligt, inte ämnat att störa vårt liberala rättänkande. Men Kallentoft är konstnär på riktigt, så han tar ännu några steg, in i den verklighet där självrättfärdigheten släpar på tunga skuggor.
Att få barn att älska, och ta väl hand om, det är ju gott. Men vad Kallentoft visar är inte bara det ondas – den ekonomiska girigheten exempelvis – konsekvenser, utan också blodet i godhetens spår. Hans historia är en illusionslös moralitet där han visar hur även de finaste, mest humana intentioner läcker och undermineras och eroderas av sina egna inre motsättningar; inte för att döma, utan för att se klart. Därför är romanen av nödvändighet ett synnerligen effektivt litterärt provisorium, etiskt och estetiskt. Läsvärd, levande, obönhörlig.
”Vi har gjort vad vi kan”, säger Malin Fors i slutet, väl vetande att det inte varit nog, bara en anledning till kort vilopaus. Hennes väninna kan leva provisoriskt lycklig ett tag med sitt adoptivbarn, medan en fattig kvinna i Vietnam samtidigt gråter över det barn som lurats från henne. Mons Kallentoft tillhandahåller inga moralrelativistiska bakdörrar. Det gör honom till en mycket bra författare.
