Mons Kallentoft är kanske mest känd som deckarförfattare, men är också en renommerad matskribent. I en tid som tycks alltmer fixerad vid det exklusiva ätandet hör Kallentoft till de som inte nöjer sig med att kåsera om kulinariska upplevelser utan dessutom intresserar sig för ätandet som fenomen. Nio år efter reportageboken Food noir kommer nu Food junkie, en självbiografisk bok som är så långt ifrån glassigt gourmetreportage man kan komma.
Hur kan ätandet bli det viktigaste i livet, den nästan största kärleken? För Kallentoft blir frågan akut när han efter en utsvävande kväll på Operakällaren faller ihop och förs till sjukhus. I decennier har han jagat den ultimata smakkicken och på intensivvårdsavdelningen med dödsskräcken tätt intill ser han tillbaka på ett liv av manisk lyxkonsumtion på världens toppkrogar. För mig som blir mer provocerad än upplivad av tanken på en middag för femsiffrigt belopp blir det till en början en utmaning att ge mig in i Kallentofts värld, men efter fyrtio, femtio sidor har motviljan släppt och jag grips av desperationen i gastroknarkarens jakt på det perfekta, ett ögonblick av glömska ”då inget skaver och bara det som känns och smakar väl existerar.”
Den där tomheten som infinner sig när hela livet blir en jakt på snabba tröster. Jag hör den ofta omtalas men ser den sällan gestaltas inifrån som här. Det konsekventa inifrånperspektivet är bokens styrka. När Kallentoft skriver att hans stora kärlek efter familjen är martinin är det inte ironisk jargong utan dödligt allvar och i detta bor en ödslighet, som inte släpper greppet ens i bokens framåtblickande avslutning. Varför plötsligt denna hyllning till det febriga, rastlösa livet ”i rörelse”? Var det hit all självrannsakan ledde, till en punkt när allt börjar om igen?
