Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Monika Fagerholm | Lola uppochner

Monika Fagerholms roman Lola uppochner är en pusseldeckare i småstadsmiljö. Med nästan musikalisk precision skildrar hon hur skvallret och baktaleriet slår in i alla liv och liksom äter upp det, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Monika Fagerholm

Lola uppochner

Albert Bonniers förlag

Flickan och småstaden är Monika Fagerholms två stora inmutningar i samtida litteratur. Och det på ett alldeles särskilt sätt. Tillsammans med den hackiga, repetitiva, liksom oskyldigt vardagliga, men alltid härmande, imiterande och citerande prosa hon skriver har det gett oss en rad oefterhärmliga romaner som Diva, Den amerikanska flickan och Glitterscenen. Den handfull död hon alltid tillsätter har tillfört ett nästan obevekligt sug. Frågan är emellertid om dosen blivit för stor i den nya thrillern Lola uppochner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den är uppbyggd som en pusseldeckare och som en bild för romanen kan man se det stora pussel på 22 000 bitar som den handikappade flickan Anita förgäves kämpar med genom hela berättelsen för att slutligen inse att hon vänt alla bitarna bak och fram. Det är inte utan att man ibland under den vindlande, motsägelsefulla läsningen där bitarna aldrig vill haka i varandra, eller tvärtom alltför villigt hakar i på alltför många ställen, identifierar sig med henne. Bortsett från att hon är en mycket motbjudande figur.

Det är heller inte om Anita som berättelsen kretsar, även om hon gör allt för att få den att snurra med sina elakartade intriger och fula utspel. Den handlar om vad som hände den förvirrade natt och under den fyllefest då en av det lilla samhällets rikemanssöner, den 22 årige Flemming Pettersson, togs av daga. Fagerholm har försett den rekonstruktion av händelseförloppet, som på pusseldeckarens sedvanliga manér leder fram till gåtans lösning, med en ramberättelse där en av dessa alldagliga flickor som aldrig blir bjudna på innegängets fester återvänder till staden för att delta i en återsamlingsfest sjutton år senare. Det enda särskilda med Jana Marton på den tid det begav sig var att det var hon som fann liket. Men om man väntar sig att hon ska ta revansch och bli sedd som den svan hon förvandlats till blir man besviken. I denna roman är rollerna redan givna. Det finns inga vinnare, bara förlorare; inga huvudpersoner, bara bipersoner.

Det är heller inte jakten på mördaren som utgör romanens fascinationskraft, utan alla dessa olika berättelser om alla dessa människor i det lilla samhället som intill förvirringens gräns skaver i och mot varandra. Den personförteckning som Fagerholm försett romanen med omfattar hela trettiosju namn. Ändå har jag en stark känsla av att alla inte kommit med.

Berättelserna om festen och de människor som deltog i den, inbjudna eller inte, tycks lika många som evighetspusslets bitar. Och lika fel- eller rättvända. I det ständigt pågående arbetet med pusslet kör Anita över det om och om igen med sin rullstol. Och vore det så att den ängel hon förväntat sig pussla fram faktiskt fanns där från början så har hon, när det äntligen är färdigt, solkat och smutsat ner bitarna så till den grad att den inte går att se. Så är det också med romanens människor när Fagerholm är färdig med dem.

Kategorier som god och ond har blivit oväsentliga. Livets hantering av människorna och människornas hantering av livet är en genomfört sorglig historia i det Flatnäs där romanen utspelar sig. Samhället har påtagliga likheter med Ekenäs i Finlands södra skärgård. Och det sägs att människor som känt igen både motellet och båthusen och en del annat blivit upprörda.

Läser man romanen så här något hundratal mil därifrån är det snarare ens egen lilla småstad som framkallas. Monika Fagerholm har en sällsynt förmåga att återskapa det ständigt pågående tal om allt och i synnerhet alla som försiggår på en liten ort. Med nästan musikalisk precision skildrar hon hur skvallret, baktaleriet och de fasta föreställningarna, som varje människa försöker skydda sig mot, slår in i alla liv och liksom äter upp det.

I dockan Lola uppochner, som fått ge namn åt romanen, lägger den handikappade Anita alla de berättelser hon hör och skapar. Där finns också den bekännelse som kommer i dagen vid romanens slut. Det visar sig emellertid att den är falsk. Och Fagerholm iscensätter inte mindre än tre middagar av den klassiska pusseldeckar-typen, där mördaren äntligen ska pekas ut innan hon avslöjas. Sanningen, bekännelsen, visar sig gång på gång vara fiktion. Det är en kul känga åt den bekännelselitteratur som flödar över bokmarknaden just nu. Men till slut är det som måste Fagerholm ändå ge efter för de krav den genre hon själv arbetar med ställer och förse oss med en mördare.

Det är synd, för styrkan i den här historien är just att alla kan vara och faktiskt också är varandras mördare.