Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Monica Lauritzen | Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt

Ann Charlotte Lefflers liv berättar om en tid då idédebatten predikade kvinnans frigörelse samtidigt som konventionerna gjorde den så gott som omöjlig, skriver Lisbeth Larsson.

Biografi

Biografi

Monica Lauritzen | Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt

Bonniers

Båda är de födda 1849. Båda blev de fixstjärnor på den litterära scenen under den turbulenta tid som brukar kallas det moderna genombrottet. Båda skrev de om kvinnornas begynnande frigörelse. Men historieskrivningen om dem har varit väsensskild.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Anne Charlotte Leffler och August Strindberg var de mest uppmärksammade författarna i sin generation. Under den tid det begav sig utnämnde många Anne Charlotte Leffler till Det unga Sveriges ledare. Strindberg startade omedelbart en hätsk kampanj där han drog henne i smutsen. Andra konkurrenter följde efter. Resten är historia. En litteraturhistoria där Strindberg fått all plats och Leffler så gott som ingen.

När den feministiska litteraturkritiken växte fram under 70-talet plockades hon fram ur gömmorna, men det är egentligen först under det senaste decenniet som det som hon skrev kommit att uppmärksammas. Hennes en gång så populära dramatik har åter satts upp. Förlag som Atlas och Rosenlarv har gett ut en stor del av hennes prosa. Härom året skrev Tove Leffler en roman om sin anmoders turbulenta liv.

Till detta massiva återtagande fogar nu Monica Lauritzen den mycket omfattande biografin Sanningens vägar Anne Charlotte Lefflers liv och dikt. Det är en äreräddning som heter duga. Framför allt intressant som en ingående skildring av en kvinnas svåra liv på såväl äktenskaps- som den litterära marknaden under denna motsägelsefulla tid då litteraturen och idédebatten predikade kvinnans frigörelse samtidigt som de etablerade konventionerna gjorde den så gott som omöjlig.

Berättelsen om Ann Charlotte Lefflers liv skulle kunnat vara en roman från hennes egen tid. Men vore det en roman skulle man nog tycka att den var väl melodramatisk och innehöll alltför många pekpinnar. Ann Charlotte Leffler lever den litteratur hon skriver, eller skriver litteratur om det liv hon lever. Som Lauritzen påpekar är gränsen många gånger oklar.

Hon var en outbildad familjeflicka från medelklassens Stockholm, som gifte sig med en man hon inte älskade, men höll mycket av. Man får intrycket av att hon älskar att bli älskad och att det är det som ligger bakom det i långa stycken harmoniska äktenskapet med Gustaf Edgren. Han älskar henne över allt annat. Han vill bara inte att hon skriver. Och om hon trots allt gör det vill han absolut inte att hon låter det komma ut.

Anne Charlotte Lefflers författarskap bedrevs länge under pseudonymen Carlot och hon kunde sitta som en i publiken i salongen på Dramaten och rodna av glädje när alla omkring henne jublade över hennes dramer. När hon blev ett offentligt namn blev hennes författarskap mer komplicerat och det hålls ständiga familjeråd under ledning av hennes bror, matematikern Gösta Mittag-Leffler, där man diskuterar vad hon kan skriva och inte skriva utan att hennes och familjens rykte ska ta skada.

Med tanke på den hårda kontroll, för att inte säga censur, som Anne Charlotte Leffler i all välmening utsattes för av familj och vänner är hennes omfattande och radikala författarskap förvånansvärt. Lika förvånansvärt är det att hon lyckades bryta sig ur äktenskapet med Edgren när hon mötte den stora kärleken. Det känns verkligen som om hon, till skillnad från de flesta andra under denna tid, levde den sanning som hon predikade. Man häpnar ständigt över hennes mod, när man läser Lauritzens biografi.

En av Anne Charlotte Lefflers starkaste noveller heter Barnet. Den handlar om en kvinna som blir behandlad som ett barn till och med när hon själv ska föda ett. Själv hade hon inga barn i äktenskapet med Edgren. Det var en av de saker som Strindberg lade henne till last. Men det var inte hennes önskan utan hennes stora sorg, orsakad av makens potensproblem. Och när hon trettionio år gammal möter den unge matematikern Pasquale del Pezzo på en resa i Italien väljer hon att mot alla odds leva som hon lär, lämna allt och ge sig kärleken i våld. Motståndet var kompakt, inte minst från Pezzos högadliga familj. Men det blir hennes lycka.

Hon föder en son. Skriver bättre än någonsin, men, som om gudarna inte kunde tåla detta, drabbas hon, ånyo gravid, av bukhinneinflammation och avlider endast 42 år gammal.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.